Välkommen till Nollor&Nördar

Efter en välbehövlig paus från allt vad bloggande heter har jag nu bestämt mig för att återerövra denna konstform och kasta mig ut i det digitala landskapet än en gång. Tanken med Nollor&Nördar är att jag ska kunna dela de tankar som spiller över när arbetsdagen är slut, diskutera vad digitalt innehåll är och kan vara, samt fördjupa mig i ämnen som sociala medier, digital demokrati och en stor portion av mina övriga passioner.

 

Gamla läsare kommer märka att det är en tydlig skiftning i mitt bloggande, mindre vardagsliv och mer påtagliga tankar och idéer. Därmed inte sagt att jag inte kommer bjuda på inblickar i vad som händer i mitt liv, smarta telefoner i kombination med Instagram gör det helt enkelt så himla mycket lättare för mig att bjuda in er i min värld.

Leighton House och mina drömmar om det grandiosa

Idag var vi på besök i Leighton House. En fantastisk kvarleva från 1800-talets Aesthetic Movment och konstnären Frederic Leightons bostad under samma tid. Leighton, som fick representera Storbritannien på den stora världsutställningen i Paris 1900 och som också var del av Royal Academy, lät fylla Leighton house med kakel från Syrien, konst i varje hörn, tapeter ritade av William Morris och en alldeles egen inomhusfontän.

Att vandra runt i Leighton House är som att få känna lukten av något som verkar smaka underbart gott men som man aldrig kommer att få äta. Det är skuggor och fantasier från en skönhetssökande dekadens som är myllrig, kollrig och helt avhängig enorma summor pengar. En värld som jag fått mig väldigt mycket till livs, i alla fall har den kittlat min fantasi, sedan jag flyttade hit till London. Lustigt nog via den svenske Johan Hakelius tegelstenar om kuriösa engelska damer och herrar (Ladies och Döda vita män).

Det är något visst att läsa om dessa personligheter, som till större delen hade sina storhetstider under senare delen av 1800 talet till 1900 talets mitt, här i London där historien omgärdar en på ett högst påtagligt sätt. Inte bara de blå plakaten på husen påminner dig om alla historiska personer utan också namnen på områdena du går i, platserna du besöker och gatorna du trampar på har en aire av historia.

Mest fascinerad är jag av Hakelius damer. Kanske är det för att jag känner ett större släktskap till mitt eget köns historia, vilket gör deras liv mer verkliga för mig, eller så är det för Hakelius herrar är alla lite för viktiga för att komma nära, medan damerna kryper under mitt skinn. En orsak kan vara att jag inte hade en aning om dessa damer och vilka de var innan jag började läsa.

Hakelius skriver om sina damer som män skriver om kvinnor (ja, en grov genusrelaterad generalisering som ni får leva med och som i alla avseenden har undantag), de är sexuella, de ser ut och de är gifta. Det är visserligen oundvikligt i vissa avseenden men också lite tröttsamt. Som tur var är Hakelius beskrivningar och damer mer än så. Mest fångas jag av Edith Sitwell och Vita Sackeville West. Båda poeter och vidlyftiga personer utrustade med levnadslusta och vassa tungor. Draperade i brokad (Sitwell) eller klädda som unga snobbar (Sackeville West) stod de för en radikalism i sitt levnadssätt som är svårt att finna idag.  När jag vandrar genom Leighton House hör jag dem viska till mig. Deras övertygelser griper tag i mig och gör mig matt av något som närmast kan liknas vid avund.

Frederic Leighton ville att hans hem skulle vara konst, att allt skulle vara konst. Edith Sitwell var besatt av POESIN och Vita Sackeville West dyrkade i sin tur sitt barndomshem och dess landskap. Till skillnad från dessa människors romantiska omöjlighet präglas vår tid av en viss form av konformism, som jag själv är en hängiven slav under, som tar död på själen. Eller, den kanske inte tar död på själen men den tar död på kreativiteten och de storslagna uttrycken.

Kanske är det de hårda tiderna som får mig att längta efter ett romantiskt skimmer av konstnärlighet. Kanske är det för att allt ska vara så kvisttorrt realistiskt. Vilket det än är är jag oerhört trött på det. Inte för att jag har något större tålamod för dagens vurmande för estetik och romantik. För mig framstår dess företrädare främst som ytliga, och i sanning rätt självupptagna, människor som vill kunna röka på ett snyggt sätt. Nej det jag saknar är innerligheten och den galna övertygelsen. Att något är större än livet.

 

London dag 7

Det är värmebölja här i London och än så länge har vi inte sett skymten av det beryktade regnet. Får man tro nyheterna så lär det fortsätta ett tag framöver och jag är noga med att inte klaga. Dagen har fortsatt i samma spår som gårdagen, vi skrotar mest runt och försöker förstå vart vi befinner oss och hur det ska kunna bli vardag.

Dock har vi lyckats med dagens föresatser: fixa en kastrull och internet. Det första tog faktiskt längre tid än det andra, tro det eller ej med tanke på vilka svårigheter vi har haft med min dator de senaste månaderna. Men efter en tur till det lokala internetcafét och ominstallering av drivrutiner så var den kakan fixad.

Kastrullen däremot var en annan femma. Lite småsnåla som vi ändå är, pengarna rullar så snabbt ändå, hade vi bestämt oss för att försöka hitta en loppiskastrull. Eftersom vi har en av världens mest kända andrahandsmarknader runt hörnet tänkte vi att det inte skulle vara något problem. Det var det. Portobello Road läger mer fokus på antikt än loppis och vill du hitta ett praktfullt art deco plan så är det platsen för dig. En ynka kastrull däremot gick inte att uppbåda.

Det gjorde oss dock ingenting och vi vandrade längre in i Notting Hill än vad vi tidigare gjort. Området har utan tvekan all charm man kan begära och nöjda slog vi oss ner och intog dagens pint. Vi enades om att lägga snålheten på hyllan och köpa en ny kastrull som vi redan spanat in ett par dagar tidigare. Jag brottades också med önskan om att köpa pelargoner men lyckades stoppa mig själv i sista sekund. Min vilja till att bygga bo är långt större än min plånbok.

Sedan vi kom hit har jag blivit helt besatt av pengar och arbete. Inte så förvånande kanske med tanke på att det är de två elementen som saknas mest, men det är lite frustrerande då jag tidigare alltid haft ett ganska avslappnat ”det löser sig” förhållande till de båda. Nu känns det som att mer står på spel.

Jag är dock övertygad om att det löser sig. Det är bara att gå med CV:t i hand till varje ställe som säger sig behöva personal och börja argumentera för sin arbetsförmåga. Så kommer jag väl få en lön till slut.

London dag 6

Idag har vi varit fullkomligt värdelösa och gjort absolut ingenting. En lättnad faktiskt. Igår var vi och handlade frukost som idag intogs i sängen samtidigt som vi omväxlande läste våra böcker och tittade ut genom fönstret på trädet och vädret. Runt tre bestämde vi oss för att ta en promenad i området, käka mat och kolla in de lokala pubarna. Lite väl sent insåg vi att pubarna här i London serverar mat mellan 11-16 och 19-21 och däremellan enbart alkohol. Imponerande nog lyckades vi pricka de tre timmarna då ingen mat stod att finna någonstans, kalla det ett nybörjarmisstag.

Vi fick slutligen i oss lite av det lokala italienska köket men skyndade snabbt vidare till en av pubarna vi spanat in i vårt sökande efter mat. Det trevligaste med London är nog ändå konceptet kvarterspub. Kommer i alla former och storlekar men den gemensamma nämnaren är att de är fulla av kvarterets invånare, det är rätt högljut och ölen flödar. Den pub som  för dagen fångat vårt intresse hade stora fönster, ett dimmigt ljusinsläpp och en lantlig känsla med små udda vaser utspridda med en enstaka blomma här och var. Pasteller blandade med murriga mattor och udda stolar. Stället hade varit nästan outhärdligt chabby chickt om det inte vore för att gästerna var gamla gubbar och tanter istället för hippa tonåringar i femtiotalsretro frisyrer och klädnader.

Här satt vi i godan ro och kontemplerade barvanor och kulturkrockar. Runt våra fötter sprang småttingar och charmade alla på stället, samtidigt som en hel släkt samlats för att tillsammans ta en öl och uppdatera varandra om veckans händelser. Detta släktkalas ackompanjerades av pladdret från ett kompisgäng som ockuperade baren. Mitt emot oss befann sig två medelålders damer som när gänget bakom blev allt för högljutt vände sig om, tittade, vände sig tillbaka, log mot oss och ryckte på axlarna. Som för att säga ”vad gör man?” innan de återtog sin konversation. Jag och Stora A lutade oss tillbaka i vårt hörn och beskådade förnöjt hela spektaklet.

När vi lite senare gick därifrån, lätta om foten och hjärtat, hoppades vi att vi inom kort skulle känna oss lika hemma där som de övriga gästerna gjorde.

London dag 5

Idag flyttade vi in i lägenheten! I försommarvärme har vi släpat våra resväskor fram och tillbaka mellan South Kennsington och Notting Hill. Eftersom tunnelbanan vare sig har hiss eller rulltrappor, liksom vårt hus, så blev det en jäkla massa lyftande hit och dit. Att vi sedan bor på femte våningen och att väskorna vägde i snitt 26 kilo var underlättade inte riktigt. Det är ett under att ingen av oss dog av en hjärtattack med tanke på vår undermåliga fysik.

När alla väskor väl var på plats upptäckte jag, till min stora fasa, att lägenheten inte var ordentligt städad. I hörnen lurade damråttor, alla ytor var avtorkade men hade en hinna av fett över sig och när jag följde efter damråttorna in på toaletten så var kalkresterna ett faktum. Skräcken fortsatte när jag tog mig en titt på porslinet och insåg att det var diskat utan diskmedel.

Om det nu är någon läsare (mamma) som vill invända att jag inte är världens mest ordningsamma, städade människa och börjar grymta om några kastruller så vill jag påminna denna någon om att det var över 6 år sedan och att jag har utvecklats sedan dess. Dessutom vill jag här klargöra att jag aldrig någonsin har fått betalt för att städa. Eftersom de här jäklarna som vi hyr av tar ut en avgift på rediga 80£ för flyttstädning (ej valbart) är det minsta man kan begära att de använder sig av någon form av rengöringsmedel. Jag lovar dig att om jag fick 850 spänn för att städa en lägenhet på 12 kvm då hade den varit ren.

Nog om det. I övrigt är allt underbart. Jag älskar det faktumet att vi bor högst upp i byggnaden, att utanför vårt fönster finns ett träd med limegröna små löv och knoppar och att vi runt hörnet har ett bageri, pubar, tunnelbanan och Portobello Road. Går det egentligen att klaga då? Jag tror knappt det.

Efter att vi hade stoppat undan alla kläder i garderoberna och stuvat upp resväskorna ovanför köket fick jag för mig att möblera om. En intressant uppgift med tanke på att planlösningen och det begränsade utrymmet knappast ökade möjligheterna. Stora A suckade mest och tittade ut genom fönstret samtidigt som jag svängde runt bord, soffa och bokhylla tills allting stod på i stort sett samma plats som de gjorde från början. Här började Stora A argumentera att det kanske inte fanns något behov i att möblera om från första början, men jag hävdar fullt och fast att de små, och oerhört betydelsefulla, ändringar jag infört har maximerat trivseln och fått stället att kännas mer inbott. Kalla det min lilla gåva till mänskligheten. Det och mitt fantastiska ego.

London dag 4

Kära läsare, jag har något fruktansvärt att berätta. Det kan nämligen vara så att om du skulle få för dig att slå upp ordet ”grundlurad” i ordboken så skulle du hitta ett fotografi av mig och Stora A bredvid. I vilket fall så har chanserna ökat betydligt under den gångna dagen. Därför att idag var vi på återbesök hos ”Gwen”.

Ni regelbundna läsare kommer säkerligen ihåg ”Gwen” (främst för att det var sisådär två dagar sedan jag skrev om henne). Som ni säkert minns kunde nog ”Gwen” ha behövt ett antal kurser i anständigt beteende och bemötande. Idag visade det sig att under den tiden som ”Gwen” borde fokuserat på service så läste hon något som jag skulle vilja kalla för ”kreativ matematik”: hur man får mindre att bli mer.

För att detta ska bli förståeligt måste vi dock backa bandet ett par steg till måndagen och vårt första möte med lägenhetsagenturen. När vi ankom i måndags var vi båda helt slut och allt var i en enda röra i mitt huvud. Så jag misstog ett uppbokat möte för ett annat och missade helt att vi skulle träffa en representant för agenturen. När jag väl upptäckte detta fick jag enormt dåligt samvete och ringde genast till representanten för att be om ursäkt. Han berättade då att lägenheten vi skulle titta på hade gått men att han hade en liknande som säkert skulle kunna passa.

Lite lätt skuldmedveten, och en aningens desperat, gick jag med på att vi skulle ses i Notting Hill vid femtiden och titta på lägenheten trots att den låg något över vår budget. Under tiden så ringde vi till andra agenturer och försökte kolla läget för att fixa en lägenhet med kort varsel. Detta att få fram en lägenhet snabbt hade inte varit något problem enligt dessa människor tidigare, men nu var det helt plötsligt stopp över allt. Antingen låg det högt över vår budget eller så var inflyttningsdatumen allt för långt fram i tiden. Inga pannkakor direkt.

Så ringer snubben från agenturen vill träffa oss om 15 min. Klockan har inte ens börjat närma sig fem och jag och Stora A får lite smått panik. I största hast tar vi oss till Notting Hill Gate Station samtidigt som jag över telefon argumenterar med en man i telefonen om priser, vankandes av och ann och viftandes med armarna som om jag anförde en armé. Väl framme finns ingen snubbe som möter oss. ”Vad i helvete” tänker jag och börjar misstänka att detta är en hämnd för vår tidigare frånvaro. Telefonen piper in och sms efter sms trillar in om att han snart skulle vara där och att det ”bara dröjde 5 min till”. Här någonstans börjar jag tappa tålamodet.

Efter 45 minuter dyker han dock upp, en lång, slängig grabbhalva med skäggstubb och sneakers. Under en strid flod av ursäkter ledar han oss till lägenheten samtidigt som han upprepar samma information som vi fått sex gånger tidigare: alla räkningar inkluderade, ingen skatt, en halv månads deposition and thats it. Bra tänker vi och klättrar oss upp för trappstegen mot lägenheten.

Lägenheten i sig visare sig vara i minsta laget, men det går både att laga mat där och det finns tillgång till egen dusch och toa. Tvätta kan man göra i byggnaden, utsikten är inte allt för dålig och på det stora hela känns det helt okej. Med tanke på det svala mottagandet vi fått hos de andra agenturerna börjar detta kännas som vår bästa utväg. Efter att jag snabbt kollat med en annan agentur och fått reda att räkningarna inte var inkluderade i hyran på den lägenhet de hade tillgänglig så beslutar vi oss för, efter en minimal stunds prutande, att ta lägenheten medan den fortfarande fanns kvar. Sagt och gjort, vi åker till kontoret och betalar hela vår deposition. Trodde vi ja.

För det är här vi återgår till den kreativa matematikern ”Gwen”. När vi idag kom för att betala den resterande hyran så visar det sig att vi inte alls har betalat hela summan för depositionen. Nej, istället har vi betalat agency fees och städning för den dagen vi flyttar ut. Detta är visserligen inget konstigt, dessa agenturer tar ut avgifter och städningen kan jag kanske fatta, det underliga är dock att vi av två personer fått bekräftat att det var just depositionen som vi betalat och sedan har de underlåtit att berätta för oss om övriga avgifter. Vi har från början blivit informerade om att vi ska betala en deposition som vi får tillbaka och sedan när vi har skrivit under alla kontrakt ska vi betala hyran.

Så istället för den hutlösa summa vi planerat att betala fick vi nu hosta upp mer. Och ingenting kunde vi sätta emot heller för då hade vi stått utan lägenhet. Surt sa räven när hon bet i tanten. Surt sa Stora A och jag, som knappt fattade vad som hänt, fick ett raseriutbrott när polletten föll ner. Så resten av dagen har vi ägnat åt att dränka våra sorger och muttra bittert. Jag hoppas på att vi ser något ljusare på livet imorgon.

London dag 3

Den här dagen har varit något lugnare: tack gode Gud för det. Om gårdagen präglades av möten som tangerade marathonlopp i längd har denna varit en uppvisning i 100 m sprint, in ut och sedan undrar du varför i hela världen du var tvungen att ta dig dit för från första början.

Idag har jag nämligen rest en hel del för ett tio minuter långt möte där jag bekräftat mitt CV, hälsat på människor som ”utan tvekan kommer hitta ett jobb till mig”, skakat hand och blivit ivägsänd. Det hela har fått mig att känns mig lite lätt billig. Vilket i och för sig inte är helt fel, men ändå: tryck inte upp det i ansiktet på mig.

Jag hade också min första härdsmälta sedan vi kom hit. Det hela började med ett mail där ett företag ansåg att mina lönekrav var allt för höga för det jobb de erbjöd. Fint, det kan jag också förstå, men jag börjar tröttna på att det är väldigt få som vi hitintills mött som är trevliga utan att vilja ha något från oss. Fan, de är inte ens trevliga när de får något från en.

London känns väldigt paradoxalt på det sättet: alla som vi mött är oerhört artiga och trevliga, men ingen är riktigt snäll. Det framkommer väldigt snabbt att man, trots alla välkomstfraser, är en handelsvara bland många. Så är det såklart överallt, men just detta har de senaste dagarna blivit så påtagligt. När man saknar ett permanent hem, vänner och familj så blir allt annat så mycket skarpare.

Många har undrat om jag inte kommer tycka att det är läskigt att komma hit eller om jag är rädd. Jag kan faktiskt inte säga att jag är det eller att jag har varit det heller. Men däremot så hoppas jag innerligt att jag kommer möta människor som jag faktiskt tycker om. För annars kan det nog vara rätt svårt att komma till rätta här. När alla är så utbytbara kan det kännas skönt att ha någon som gillar en oberoende av CV och pengar på kontot. Därför betyder det otroligt mycket att jag gör det här med Stora A. Jag är nog lite för mesig för att klara det själv i långa loppet, tillsammans så har vi så mycket mer kraft.

 

London dag 2

Oj, oj, oj vad vi har sprungit idag. Mina fötter är utslitna och om jag somnar innan tio ikväll ser jag det som en logisk följd av mental utmattning.

Men vi tar det från början. Både jag och Andri har varit i kontakt med en rekryteringsfirma som heter Advantedge. De tar in personer som har erfarenhet av ekonomi, kundtjänst och administration för temporära och fasta jobb. Vi har hitintills fått hjälp med att uppdatera våra CV:n efter brittisk modell, råd angående brittiska National Insurance numbers och hur vi ska hantera skatt. Vi har haft en kontaktperson, Thea, på Advantedge som kunnat svarat på frågor och hållt separata intervjuer med oss. Idag var det dags att träffa henne för första gången.

Thea visade sig vara en oerhört trevlig och varm holländska som gick igenom allt vi behövde veta om att jobba för och genom Advantedge. Vi fick även papper som underlättar för att öppna bankkonto, något som jag förstått är mer eller mindre enkelt i detta förlovade land.

Efter en stunds snack fick jag genomgå ett antal tester som skulle visa vilka kunskaper jag besitter i Word, Excell och PowerPoint. Fy fasiken vad trögt och tråkigt! Inte bara ska du koncentrera dig på frågor som ”Hur stänger du ett dokument?” utan du måste dessutom förstå vad i hela fridens namn de egentligen menar. Efter nästan två timmar var mitt tålamod slut och huvudvärken ett faktum. För att inte tala om Stora A som fick sitta och vänta medan en sur fransyska i receptionen körde arga leken med honom.

När alla test var avklarade flydde vi fältet och beslutade oss för att ta oss till vår nya hyresvärd och skriva på kontrakt. Vi tänkte att eftersom vi redan var uppklädda till tänderna så var det lika väl att döda alla flugor på en gång. Som fån stod vi vid dörren till kontoret och tryckte på en knapp som enligt en lapp skulle fungera som ringklocka. Inget hände och till slut gick vi helt sonika in och hoppades på möta någon vänlig själ. Istället träffade vi ”Gwen”.

Låt mig börja med att säga att det egentligen inte är något fel på ”Gwen”, hon har säkerligen bara träffat allt för många som oss och har slutat bry sig. Men, och detta är ett stort men, skriver du på ett kontrakt där du ska betala hutlösa summor för en lägenhet vill du åtminstone mötas av ett leende följt av ett ”Välkommen!”. Inte: ”Why are you here?”, en blick som kunde få Zlatan att bli ödmjuk och en irriterad gest mot soffan.Varför ”Gwen” hatade oss kunde jag inte riktigt sätta fingret på men att hon tyckte att vi var osedvanligt sinnesslöa stod rätt snart klart. Bara det faktum att vi hade mage att ställa frågor verkade störa henne något enormt. Efter att vi hade skrivit under varenda jäkla sida som skulle skrivas på och dessutom skrivit vår uppsägelse verkade hon dock tina upp något och när vi lämnade klämde hon till och med fram ett leende. Kan bero på att hon räknade pengar för sig själv…

Här kanske man kan tycka att vi gjort nog för dagen, men nej då. Då vi båda är envisa som åsnor bestämde vi oss för att fixa ett bankkonto. Med både adress och anställningbesked så kilade vi in på Lloyds på Kensington High Street. Här lyckades vi förvirra kassapersonalen med våra papper och begäran så de var tvungna att springa och kolla med chefen om rätt procedur. Till slut fick vi träffa den förtjusande Marissa, en spetig italienska med ett något nervöst sinnelag. Hon försäkrade oss att vi skulle få ett varmt och personligt förhållande och efter att ha suttit tillsammans i två och en halv timme (för att öppna två separata lönekonton och ett gemensamt servicekonto) så var jag böjd att hålla med henne. Vid det laget hade vi avverkat allt från shopping till bostäder och hur jag och Stora A träffades (den korta versionen). Stora A satt bredvid och var mindre road, jag tror faktiskt att han somnade vid ett tillfälle.

Men nu är vi klara för idag och morgondagen kommer att bli något lugnare. Då har jag bara ett möte att gå på och sedan ska vi förhoppningsvis kunna andas ut i ett par timmar.

London dag 1

Om ni undrar över torkan här kan den sammanfattas följande:

städning

Zorro

flyttning

vänner & familj

resa till London

 

Imorse gick vi upp klockan halv fem och stack till Kastrup. Väl där visade sig det sig att vi packat för mycket (ett missförstånd från min sida) och åkte på en fet avgift… Jippi sa jag och slängde upp kortet som den jet-setare jag är. Det lär bli nudlar ett tag framöver.

Världens snällaste taxichaffis tog oss till vårt gatewayhouse ut i London. Det är här vi ska vänja oss vid britterna och deras underligheter. Denna lägenhet är mer än vad vi förtjänar och det är verkligen en bubbla som vi vaggas in i då lägenheterna vi sedan kommer ha råd med inte kommer i närheten av detta.

Efter en stunds vila satte vi alla klutar till för att fixa en lägenhet. Och hör och häpna! Vi har numera ett kontrakt. Visserligen på en månad, men det ger oss en frist att söka vidare för något lite bättre och något billigare. Nu kommer vi att bo ett stenkast från Notting Hill Gate med trappor som kommer få min rumpa i bättre form än den någonsin varit.

Imorgon väntar lite mer runtspringande men för nu lämnar slänger jag upp mina fötter på bordet och tar mig en öl. Allt för att fira ett väl utfört jobb.

 

Louis Vuitton: part II

Nu går konstnärinnan Nadia Plesner in i rond tre med LV. Jag vet inte vad ni tycker men personligen hoppas jag att hon kickar ass. Annars är det svårt att se hur vi ska kunna ha konstnärer som approprierar, tolkar och avbildar sin samtid.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.