När ska de uppfinna teleportören?

Igår kväll var vi och käkade med Lisa och Martin som hälsat på här i London. Vi skulle till Farringdon, en del av stan som vi fortfarande inte utforskat. Det ligger rätt nära där jag jobbar och enligt alla beräkningar skulle det räcka med en tunnelbanetur och en kortare promenad för att komma rätt.

Trodde vi ja. Synd bara att av mer eller mindre oklara anledningar slutade tuben att gå vid Marbel Arch. Genom högtalarsystemet blev vi lovade att vi skulle börja röra oss om fem minuter. 30 minuter senare har vi inte rört oss en centimeter och vi bestämmer oss för att ta en taxi. Glada i hågen hoppar vi in i en taxi körd av Willie Nelson (eller åtminstone hans bror), ger honom adressen tre gånger och åker sedan iväg. Åt fel håll verkar det som, men övertygade som vi är om att en taxichaffis i London känner säker till all genvägar.

 

 

Det skulle vi aldrig ha gjort, efter ett tag blir jag väldigt misstänksam och vi är alla övertygade om att vi är på väg åt helt fel håll. Jag frågar lite försynt vart han kör. Chaffis Nelson reagerar inte. Jag frågar återigen, denna gången lite högre. Inget resultat. Till slut sitter jag och skriker åt Nelson som äntligen reagerar. Efter ett förvirrad ordväxling, en mycket upprörd Nelson och en än mer irriterad Isabella lyckas Stora A med hjälp av teckenspråk och sin Iphone förklara för Nelson att vi åker åt helt fel håll. Han börjar vifta med händerna och skyller på det usla intercomsystemet. Ett sätt att släta över det faktum att han själv är partiellt döv.

Väl på väg åt rätt håll infinner sig nästa problem. Nelson är vid det här laget lika trött på oss som vi är på honom, så från att ha rört oss i en ganska maklig takt kör vi nu speedracing genom centrala norra London. Lika bra är det för nu är vi 40 minuter sena till vår reservation (ni som har läst bloggen de senaste dagarna börjar kanske ana ett mönster här).

Vi slipper äntligen undan Nelson och drar en lättnadens suck över att vi alla lever och har lemmarna i behåll. Personalen hälsar oss i dörren till restaurangen med ett ”Isabella?” och ler förstående medan vi hämtar andan. Innanför dörrarna har vi en alldeles underbar kväll med god mat, trevlig stämning och en ung stilig man gick runt och sjöng opera, klädd som en blandning mellan Gaston (i Skönheten och Odjuret) och Zorro. Hans boots är något jag kommer dagdrömma om i månader framöver, skadad som jag är av alla Disney prinsar.

Äventyret fortsatte sedan till Stoke Newington, en folktom klubb och ett strulande DJ set. Men den innehåller så mycket resande att det får räcka för idag. Vi får helt enkelt ta en raincheck på berättelsen om Londons sämst skötta klubb.

Lugnet efter stormen

Jag sitter i sängen och Stora A ligger bredvid och petar på sin Iphone. Idag är vi båda helt avslagna och har mest tittat på film och druckit vatten. Vi har gäster hos oss denna helgen som är ute och gör staden och ikväll ska vi gå ut och äta. Efter gårdagens bergodalbaneturer då jag gick från total förödmjukelse till extatisk lycka på två timmar, känns allting väldigt lugnt och fridfullt. Igår var vi ute och drack öl i Camden på den vanliga puben och jag kunde inte sluta le.

Idag är allt lite mer sansat och framför allt något mer bakfullt. Men jag är fortfarande fantastiskt glad. Den rädslan jag har gått med den senaste månaden vilar för tillfället och nu kanske jag kan börja slappna av lite mer och njuta av att det här är mitt hem nu. För även om jag i mångt om mycket bestämt mig för att hålla undan oro och negativitet (Hej Mia Törnblom!) så har den oundvikligen funnits där i bakgrunden och viskat små otrevliga ord: tänk om du inte får ett jobb? Tänk om ni måste åka tillbaka? Tänk om det är så att ingen vill ha dig och att du egentligen är något sämre än vad du själv tror?

Jag tror att alla mer eller mindre går runt med liknande tankar. Jag tror också att det inte gör en människa glad att hänge sig åt dem eller ta dem på allt för stort allvar. Visst ska man vara ödmjuk och självrannsakande, men det betyder inte att man behöver ägna sig åt egomobbning. De tar trots allt detta ändå plats och utrymme i livet och det enda man får göra är att hantera dem bäst man kan utan att duka under.

Ibland har det känts som att gränsen är nådd, men så kommer man tillbaka och ger sig in i leken igen. Det är därför det här betyder så mycket för mig. Jag behöver inte vara den som står på sidan av, i alla fall inte den här gången.

Den otroliga historien

Kära läsare,

Det är allas favorit klant som gör sig påmind igen. Idag hade jag nämligen en riktigt, riktigt viktig arbetsintervju. Främst var den viktig för att jag verkligen ville ha jobbet, men också för att det är den första vettiga intervjun jag har haft sedan jag fick jobbet på SOAS,

Eftersom att det hela var så viktigt bestämde jag mig för att vara på plats åtminstone en halvtimme innan utsatt tid så att jag skulle ha tid att ta en kaffe, hitta stället och lugna mina rätt så uppjagade nerver. Sagt och gjort gick jag hemifrån nästan en och en halv timme innan jag skulle vara där. Jag hoppade på bussen och inser att mitt Oystercard saknar pengar. Tur att jag har marginaler tänker jag och går till kiosken där jag brukar fylla på mitt kort.

Där väntar Fredd. Fredd har verkligen inte en bra dag och han hatar mig precis lika mycket som alla andra kunder i denna kiosk. Jag ler vänligt och ber om att få fylla på mitt Oyster, Fredd tittar på mig som om jag sagt att jag tänker mörda hans enda barn, suckar och pekar på en liten dosa. Jag lägger mitt Oyster där, tar fram mitt kort och Fredd börjar frenetiskt skaka på huvudet. Inte kort säger han bistert. Jag fortfarande leende pekar på kortmaskinen och säger försynt att de senaste fem gångerna jag behövt fylla på mitt Oyster har det gått utmärkt. Nu suckar Fred igen och skakar på huvudet. Jag tackar honom för hans fantastiska service och springer till Paddingtons tunnelbanestation.

Här är det någonting ni bör känna till om London: efter klockan halv tio så är det nästan bara turister som rör sig i tunnelbanan. Vilket ett betyder att det är lugnare men också två; alla idioter samlas på en och samma plats. Och det är verkligen inte så att jag tycker att alla turister är idioter. Främst för att jag själv till och från är en. Men de som var samlade på Paddington idag var det utan tvekan. Köerna för att fylla på sitt kort var oändliga och trots att jag bad snällt om att få gå före i kön för att jag var sen till en intervju var det ingen som riktigt köpte den ursäkten. Så jag fick vänta på varenda jävla sate som med kontanter skulle köpa biljetter till sig och hela sin sexmanna stora Italienska familj. Självklart så tog de inte och begärde flera biljetter på samma gång. Nej då, alla biljetter skulle individuellt tryckas in och betalas för. TACK FÖR DET!

När jag väl fyllt på mitt kort var jag orolig för att jag inte skulle hinna trots allt. Så jag tar en taxi. Lättad lutar jag mig tillbaka när chauffören säger att det kommer ta ca 13 minuter. Efter 25 har jag börjat kallsvettas. Jag ringer företaget och säger att jag kommer bli lite sen p.g.a trafiken och ber chauffören att skynda på som satan.

Till slut hamnar vi på rätt gata och jag är ca 10 min sen. Här hittar varken jag eller chauffören själva byggnaden. Jag hoppar av och börjar springa runt som en yr höna. Ringer till företaget igen och får direktioner. De leder verkligen inte rätt. Ringer igen och får nya direktioner. De är inte mycket bättre de. Till slut svarar en trevlig ung man som lugnt och sansat leder mig rätt.

Jag ringer på porten. Till fel företag. Försöker igen och de släpper in mig. Här missar jag att det är en tröskel i grinden så jag far, med ena foten utanför tröskeln och andra innanför, ner på asfalten. Van vid att ramla som jag är tar jag ett djupt andetag och ser att grinden börjar gå igen och jag kommer inte kunna få upp den igen. Där utanför ligger min sko. Min ena sko från mitt enda par Prada som jag ärvt av Anna.  I vild frenesi slänger jag mig mot grinden och får tag på skon. Nu är jag tjugo minuter sen.

Lika samlad som Torsten Flink äntrar jag kontoret och påbörjar intervjun. Efteråt lämnar jag stället och ringer hulkandes till mamma och efter det till Stora A.

Hur det gick?

JAG FICK JOBBET! Och kan numera titulera mig Project Manager.

(Inte illa pinkat för världens kanske i särklass klumpigaste trähäst.)