Lugnet efter stormen

Jag sitter i sängen och Stora A ligger bredvid och petar på sin Iphone. Idag är vi båda helt avslagna och har mest tittat på film och druckit vatten. Vi har gäster hos oss denna helgen som är ute och gör staden och ikväll ska vi gå ut och äta. Efter gårdagens bergodalbaneturer då jag gick från total förödmjukelse till extatisk lycka på två timmar, känns allting väldigt lugnt och fridfullt. Igår var vi ute och drack öl i Camden på den vanliga puben och jag kunde inte sluta le.

Idag är allt lite mer sansat och framför allt något mer bakfullt. Men jag är fortfarande fantastiskt glad. Den rädslan jag har gått med den senaste månaden vilar för tillfället och nu kanske jag kan börja slappna av lite mer och njuta av att det här är mitt hem nu. För även om jag i mångt om mycket bestämt mig för att hålla undan oro och negativitet (Hej Mia Törnblom!) så har den oundvikligen funnits där i bakgrunden och viskat små otrevliga ord: tänk om du inte får ett jobb? Tänk om ni måste åka tillbaka? Tänk om det är så att ingen vill ha dig och att du egentligen är något sämre än vad du själv tror?

Jag tror att alla mer eller mindre går runt med liknande tankar. Jag tror också att det inte gör en människa glad att hänge sig åt dem eller ta dem på allt för stort allvar. Visst ska man vara ödmjuk och självrannsakande, men det betyder inte att man behöver ägna sig åt egomobbning. De tar trots allt detta ändå plats och utrymme i livet och det enda man får göra är att hantera dem bäst man kan utan att duka under.

Ibland har det känts som att gränsen är nådd, men så kommer man tillbaka och ger sig in i leken igen. Det är därför det här betyder så mycket för mig. Jag behöver inte vara den som står på sidan av, i alla fall inte den här gången.