När ska de uppfinna teleportören?

Igår kväll var vi och käkade med Lisa och Martin som hälsat på här i London. Vi skulle till Farringdon, en del av stan som vi fortfarande inte utforskat. Det ligger rätt nära där jag jobbar och enligt alla beräkningar skulle det räcka med en tunnelbanetur och en kortare promenad för att komma rätt.

Trodde vi ja. Synd bara att av mer eller mindre oklara anledningar slutade tuben att gå vid Marbel Arch. Genom högtalarsystemet blev vi lovade att vi skulle börja röra oss om fem minuter. 30 minuter senare har vi inte rört oss en centimeter och vi bestämmer oss för att ta en taxi. Glada i hågen hoppar vi in i en taxi körd av Willie Nelson (eller åtminstone hans bror), ger honom adressen tre gånger och åker sedan iväg. Åt fel håll verkar det som, men övertygade som vi är om att en taxichaffis i London känner säker till all genvägar.

 

 

Det skulle vi aldrig ha gjort, efter ett tag blir jag väldigt misstänksam och vi är alla övertygade om att vi är på väg åt helt fel håll. Jag frågar lite försynt vart han kör. Chaffis Nelson reagerar inte. Jag frågar återigen, denna gången lite högre. Inget resultat. Till slut sitter jag och skriker åt Nelson som äntligen reagerar. Efter ett förvirrad ordväxling, en mycket upprörd Nelson och en än mer irriterad Isabella lyckas Stora A med hjälp av teckenspråk och sin Iphone förklara för Nelson att vi åker åt helt fel håll. Han börjar vifta med händerna och skyller på det usla intercomsystemet. Ett sätt att släta över det faktum att han själv är partiellt döv.

Väl på väg åt rätt håll infinner sig nästa problem. Nelson är vid det här laget lika trött på oss som vi är på honom, så från att ha rört oss i en ganska maklig takt kör vi nu speedracing genom centrala norra London. Lika bra är det för nu är vi 40 minuter sena till vår reservation (ni som har läst bloggen de senaste dagarna börjar kanske ana ett mönster här).

Vi slipper äntligen undan Nelson och drar en lättnadens suck över att vi alla lever och har lemmarna i behåll. Personalen hälsar oss i dörren till restaurangen med ett “Isabella?” och ler förstående medan vi hämtar andan. Innanför dörrarna har vi en alldeles underbar kväll med god mat, trevlig stämning och en ung stilig man gick runt och sjöng opera, klädd som en blandning mellan Gaston (i Skönheten och Odjuret) och Zorro. Hans boots är något jag kommer dagdrömma om i månader framöver, skadad som jag är av alla Disney prinsar.

Äventyret fortsatte sedan till Stoke Newington, en folktom klubb och ett strulande DJ set. Men den innehåller så mycket resande att det får räcka för idag. Vi får helt enkelt ta en raincheck på berättelsen om Londons sämst skötta klubb.