Här kan du läsa exempel på mina artiklar.
Om Konst 2010
Det engagerade mötet –
Riviane Neuenschwander skapar interaktion i utställningen Från ett visst avstånd
För första gången i Norden kan vi på Malmö Konsthall ta del Riviane Neuenschwanders konstnärskap, vars dominerande taktila och sinnliga drag inbjuder besökaren att interagera med konsten och engagera kroppen i en interaktiv meningsproduktion.
Neuenschwanders till synes simplistiska konst härstammar ur ett minutiöst arbete. I verket “Prosopopoeia” från 2010 vilar konstfullt modifierade kokostvålar, citrusfrukter och ägg på bord designade för att påminna om fraktpallar. Äggen har blåsts ut och på insidan har en blockbokstav monterats, ägget har sedan förseglats och målats i färgen “äggskal”. Citrusfrukterna är urgröpa och skalade med undantag för det skal som kvarlämnats i formen av en bokstav.
Det femtio meter långa installationen “Välsmakande digressioner” (digression: en i retoriken intentionell förändring av ämnet) visar upp olika typer av torra livsmedel prydligt organiserade i tunna lodräta rör som tillsammans utgör en färgsprakande plastbaldakin. Varje naturligt inslag har behandlats och definieras av dess artificiella bearbetning. Arbetet och det organiska är allestädes närvarande men dess form är det enkla och avskalade.
Lika omsorgsfullt som materialen bearbetas vävs utställningsrummet samman i en helhet. Det finns en tematik i den arkitektoniska konstruktionen som plockas upp i verket “Från ett vist avstånd (votivgåvor)” från 2010.Votivmålningarna är imitationer av religiösa amatörmålningar. Neuenschwander återger enbart det arkitektoniska rummet och väljer därmed bort vanligt förekommande gestalter och ord. Bokstäverna i dessa ord fångas sedan upp i “Prosopopoeia”.
Konceptkonsten, och ibland även installationskonstens, omedelbara problem är att referenserna faller för snabbt på plats. Tematiken avslöjas och besvikelsen, känslan av “var det allt”, överskuggar möjligheten till fördjupning. För att undgå detta måste man gå bortom den strukturella kunskapen och engagera sig i konstverket, såväl fysisk som intellektuellt. Riviane Neuenschwanders konst, för att inte säga all konst, kräver detta.
Neuenschwanders konstverk negerar sin omvärld och drar in oss i deras verklighet. Kroppen engageras i nästan varje verk, den balanserar det tunna och fragila ägget mot den kraftiga kokostvålen. Den väger synintrycket mot doftintrycket. Det tvådimensionella mot det rumsliga. Besökaren deltar med sin kropp i tillblivelsen av konsten.
Om det fysiska engagemanget och dess kunskap är förutsättningen för deltagandet i konsten blir dess materialitet således själva kärnpunkten för förståelse, vad Didi-Huberman skulle kalla konstens oförfalskade framträdande hos oss. På Malmö Konsthall framträder en ambiguitet mellan öppenhet och slutenhet, frånvaro och närvaro. Utställningen cirkulerar ständigt kring sig själv, talar i ena stunden om språkets materialitet och tillgänglighet och i andra om dess frånvaro. Dessa paradoxer är utställningens kärna och behållning, men det kan också bli påfrestande. Efter ett tag längtar man ut ur det labyrintiska och önskar sig en nypa luft.
Borås Tidning 15/10 2009
Varför tiga om Coco Chanel?
Något som är signifikativt för historien är att den sällan kan ses ur sin helhet. Utsnitt, perioder, vinklar är det som vi allt som allt får ta del av. Detta blir i allra högsta grad tydligt när vi talar om den numera ikoniska modeskaparen Coco Chanel, vars liv aktualiseras i två filmer denna höst.
Först ut i Sverige är Coco före Chanel (Coco avant Chanel) som behandlar den unga Gabrielle Bonheurs väg till att bli den revolutionerande Coco Chanel, kvinnan som befriade kvinnorna från korsetter och överflödigt pynt. Filmen spänner över Chanels uppväxt i kloster till hennes genombrott som modeskapare. Den och den kommande filmen Coco Chanel & Igor Stravinsky undviker perioden 1939-1945 då den eleganta och kompromisslösa Chanel valde att kollaborera med tyskarna.
Chanels mellanhavande med nazisterna har kommenterats i världspressen och i boken 1940-1945 Années érotiques undersöker historikern Patrick Buisson bland annat Coco Chanels förhållande till ockupationsofficerarna. Hon inleder en relation med Hans Gunther von Dincklage på Ritz hotell i Paris, där hon kom att bo under hela andra världskriget. Den mest allvarliga anklagelsen som riktats mot Chanel är att hon med hjälp av de lagar som förbjöd judisk affärsverksamhet försökte överta parfymeriet som producerade Chanel no5 från familjen Wertheimer. Något som hon inte lyckades med.
Det mest anmärkningsvärda med Chanels förlutna är dock inte att de tyska banden utan förtigandet av dessa. Varken Coco före Chanel eller Coco Chanel & Igor Stravinsky väljer att beröra perioden och inga tidigare produktioner, som mini-serien med Shirley MacLaine eller Chanel Solitaire från 1981, behandlar ämnet. DN:s Barbro Hedvall snuddar vid perioden i sin genomgång av Chanels gärning, men viftar bort det med att ” Coco har svårt att undvara stilfullt manligt sällskap och har en relation med en tysk, adlig officer. ”. Vad är det som gör att Coco Chanel besparas en närmare analys, en analys som både Günter Grass och Martin Heidegger utstått?
Patrick Buisson förklarade i en intervju med The Guardian att Coco Chanel fått representera Frankrikes värderingar: oförskämdhet, frihet och elegans. Att hennes arv är en del av det franska och att det därigenom är omöjligt att beröra de partier i hennes historia som inte är lika tilltalande. Och utan tvivel verkar det som att filmskapare och modejournalister känner likadant. Coco Chanel står för en frigörelse av kvinnan; hon är stark, modig och sätter upp ett alternativ mot förlamande klädkoder och timglasformade kvinnor à la Diors New Look. Hon är en ikon och förebild för många modeskapare och journalister och står som garant för att modet kan vara progressivt. En bild som riskerar att rubbas om vi gräver för djupt.
Eller så framträder en mer mångfacetterad bild av Chanel och hennes livsverk. En djupare och mer problematisk förståelse av en kvinna som förordade renhet och styrka. Jag tror Coco Chanel hade klarat av den granskningen.
Sydsvenskan 2/10 2009
Tvättar livsverket bort brottet?
För trettiotvå år sedan blir en flicka på tretton år med drömmar om att bli modell fotograferad av en äldre man. De ses under ett par tillfällen och på fotografens uppmaning fotas flickan topless. Hon känner en viss motvilja mot detta men förlitar sig på sin omgivning och att vuxna tar ansvar. Flickan blir tagen till ett hus där hon bjuds på champagne och droger och poserandet fortsätter. Denna gång förväntas hon även ta av sig sina trosor. Hon fotograferas naken i en jacuzzi och fotografen själv kliver ner naken tillsammans med henne. Flickan börjar nu bli rädd på allvar och ljuger om att hon har astma för att få komma därifrån. Mannen lovar att hon snart ska få åka hem varefter han genomför oralt, vaginalt och analt samlag med henne utan hennes tillåtelse.
Händelseförloppet är taget från ett rättegångsförhör med den numera 45 år gamla Samantha Geimer. Hon vill i dagsläget inte ha någonting att göra med det brott hon utsattes för. Den äldre mannen är ingen annan än Roman Polanski som i dagarna anhållits i Schweiz för utlämning till USA där brottet sägs ha begåtts. Han vill inte heller ha någonting med brottet att göra men av helt andra anledningar.
Roman Polanski erkände att han hade haft sexuellt umgänge med en minderårig, med den avvikelsen att Polanski menade att flickan samtyckt till samlag, under rättegången mot honom och hoppades att detta skulle lindra straffet. När det sedan läckte ut att Polanski antagligen stod inför en dom på 50 års fängelse valde han att fly landet innan domen hann avkunnas. Sedan dess har han undvikit USA och de länder som har utlämningsavtal med Amerika. Han anser alltså att han inte behöver stå till svars för det brott han har begått och flyr undan de lagar och förordningar som han är och var skyldig att följa.
Det är lätt att få bilden att Roman Polanski anser sig stå över lagen. Han har vid mer än ett tillfälle undvikit att bli gripen och förd tillbaka till USA och nu när han väl gripits så kämpar han och hans advokater desperat för att behålla den 76 år gamle regissören i sitt nuvarande hemland Frankrike. Med argumentet att han är för gammal för att behöva utstå dylika prövningar. Och den franska regeringen verkar vara av samma åsikt. Den franska utrikesministern Bernard Kouchner menar att hela affären är illasinnad och att det är fel att det drabbar ”(E)n man med sådan talang, erkänd av hela världen (…) “.
Det finns något perverst över det stöd som Roman Polanski möts av från den franska regeringen samt cineaster och filmskapare världen över. För detta stöd innebär implicit att kreativa genier står över rättsväsendet och i förlängningen har rätt att behandla andra människor hur de vill. Att Roman Polanskis livsverk köper honom fri från ansvar, som ett konstnärligt avlatsbrev.
De säger att Polanski är för gammal för att hållas ansvarig, Samantha Geimer var för ung för att bli duperad och sexuellt utnyttjad.
