Bring it!

Idag har jag varit på kamphumör. Eller. Egentligen var jag på humör för att tycka synd om mig själv, men efter att jag gjort det i två timmar tröttnade jag och bestämde mig för att det var dags för lite jävlar anamma. Av med offerkoftan således.

Vilket var tur. För idag visade sig var en sån dag då det är bättre att vara lite förbannad än lite ledsen.

Vi skulle nämligen skriva på vårt kontrakt för lägenheten och betala hyra och deposition. Eftersom kontoret ligger två kvarter bort promenerade vi dit rätt glada i hågen för att vädret var fint och för att vi äntligen, svart på vitt, skulle få legal rättighet till ”vår” lägenhet. När vi kommer dit frågar vår kontakt, låt oss kalla henne Jocelyn bara för att, om vi har bokat tid. Nej säger jag och tillägger att hon inte svarat på vårt mail så jag antog att vi bara skulle dyka upp. Hon nickar och säger att det är okej.

Vi börjar gå igenom detaljerna och så säger Jocelyn: ”ja och så är ju inflyttningsdatumet imorgon”. Jag känner hur jag stelnar till och ser hur Stora A grimaserar. Jag svarar att det inte är i enlighet med de uppgifter vi fått av agenten och att det inte är fungerar för oss att ändra inflyttningsdatum. Jocelyn menar att det inte är acceptabelt för dem att ha en lägenhet tom i en vecka och jag replikerar lugnt och sansat att det inte är acceptabelt för oss att betala för en vecka som vi enligt uppgift inte ska betala för. Jag fortsätter med att konstatera att finns det några oklarheter så är det en sak mellan henne och agenten och att hon bör ringa honom, vi är klara på den informationen vi har fått.

Här någonstans börjar vi köra arga leken. Hon stirrar på mig och jag stirrar stint tillbaka samtidigt som jag hoppas att hon inte ska se fjärilarna som susar runt omkring i min mage. Till slut bestämmer sig Jocelyn för att ringa till agenten. Tyst ber jag en liten bön om att han ska komma ihåg vår konversation och inte helt backa från vad han har sagt. De har en snabb ordväxling där jag kan förstå av hennes missnöjda min och upprepning av ”unacceptable” att han faktiskt har lite ryggrad och bekräftar min version. Efter ett tag verkar det som om de börjar utarbeta en kompromiss: vi flyttar in två dagar tidigare än tänkt=betalar från ett tidigare datum än planerat och hyresvärden förlorar fem dagar istället för sju. Något som vi också kan tänka oss att gå med på.

Jocelyn är verkligen inte glad för detta och säger gång på gång att hon måste prata med sin chef som sitter i möte. De lägger på och hon vänder sig till oss och nämner återigen att det faktiskt står att vi ska flytta in den 28:e. Fortfarande lugn och sansad påpekar jag att i det förbisedda mailet jag skickat står det angivet att vi förväntade oss att flytta in den fjärde som överenskommet och att om hon bemödat sig att läsa och svara på det hade detta kanske inte kommit som en överraskning. Eftersom vi inte fått något svar har vi tagit det som ett tecken på att allt är i sin ordning. Här verkar Jocelyn förstå att hon faktiskt har klantat sig och hon mjuknar något. Hon lovar att prata med sin chef och återkomma till oss under morgondagen och vi går därifrån med outrättat ärende.

Men mina damer och herrar! På intet sätt har vi förlorat. Snarare har vi vunnit en liten men betydelsefull seger. Vi är inte längre det där nybörjarparet som det går att hunsa runt. Även om jag skötte snacket var det inget tvivel om att det var jag och Stora A som tillsammans satte ner foten och sa: ni ska fan inte lura oss på mer pengar än vad ni redan gör, you just bring it! Och vi höll fast vid det. Vi blinkade inte en sekund, vi tappade inte humöret och vi betalade inte för saker vi inte ska betala för. Det kallas framgång gott folk. Och som vanligt firade vi det med en öl.

Från Gallianos dumhet till Louis Vuitton

Det har blivit mycket mode här i bloggen det senaste, men det är så mycket dumt som föregår i din världen att det måste uppmärksammas på ett mer kvalificerat sätt. Nu senast kunde man läsa i DN om L&V desperata försök att skydda sitt varumärke vilket lett till att de gjort ett par, enligt mig, förhastade och något förödande beslut. I alla fall om de vill skydda sitt varumärke.

Det hela börjar med att den danska konststudenten Nadia Plesner beslutar sig för att göra något för att uppmärksamma situationen i Darfur hösten 2007. Hon hade tröttnat på att så många uppmärksammar Paris Hilton istället för att fokusera på viktiga saker som att människor dör. Så hon gjorde en teckning med ett svältande barn utrustat med tidens statussymboler, en chihauhau och en väska som liknar en av L&V fulare designer. Teckningen trycktes på t-shirts, såldes och llt överskott gick till medicin som skickades till Darfur.

Frid och fröjd kan man tänka.

Men så fick L&V nys om detta och stämde skiten ur Plesner. Efter ett tag så gick ärendet till förlikning. Plesner slutade sälja sina t-shirts men slapp i sin tur att betala L&V. Efter att ha rådfrågat sina advokater så bestämde sig Plesner istället för att göra en modern version av Guernica där den lilla pojken med väskan återfanns. Men L&V surnade till igen och utan att höra den motsatta sidan dömde en nederländsk domstol Plesner att böta 5000 euro för varje dag tavlan suttit uppe, i ett helt annat land.

Detta är inte bara anmärkningsvärt ur ett juridiskt perspektiv, eller för den delen moraliskt och mänskligt, utan även ur ett pr-mässigt. Utgångspunkten för L&V är att skydda sitt varumärke, det kan man på något vis förstå. De vill inte heller att någon ska tjäna pengar på deras design. Point taken. Problemet är att deras egna agerande sabbar mer för dem än vad denna ursprungliga t-shirt någonsin hade kunnat göra. Inte bara skapar de en situation där ett storföretag sätter dit en enskild människa utan de skapar en historia där de på inga sätt kan vinna. Bilden på barnet med väskan kablas ut i media, konstnären blir den goda David som skickar medicin till svältande människor och L&V de som hindrar henne. Hur sugen känner du dig att identifiera dig med det?

Istället för att så grovt misstolka budskapet som L&V gör, det vill säga att det handlar om deras väskor och inte en generell inställning i världen, borde de plocka upp det och jobba mot det. Visa upp hur de dels förstår att konstnärer måste kommentera sin samtid och samtidigt ta del av Plesners sak. De hade kunnat vara de goda: poängterat det hela, varit storsinta och sedan dubbla det Plesner drog in. Det hade med allra största säkerhet kostat mindre än deras juridiska kostnader och framför allt hade det inbringat enormt mycket goodwill. Nu framstår de mest som giriga, ignoranta och konstfientliga.

Utöver det så är det anmärkningsvärt att ett företag så grovt ska kunna inskränka den konstnärliga friheten, men det är en annan femma.

Bara lite kort om det här med Galliano

För mer än ett år sedan skrev jag om Coco Chanel och nazismen. Mina poäng var främst att om vi nu ska betrakta mode som något mer än bara en ytlig lek och något som hör hemma i den kulturella sfären så är det dags med lite idékritik. Utvärdera formspråk och tankegods, vidga horisonten åt lite olika håll. Sådant som vi andra kulturnördar har pysslat med sedan Dacke dog.

Inte mycket har hänt förstås (och jag tror verkligen inte att min krönika i Borås tidning gjorde att modevärlden baxnade), utan större delen utav dagens moderapportering kretsar kring trender och kommersialism. När de större tidningarna (läs DN och SvD) skriver om mode är det ur ett rätt föråldrat perspektiv; antingen är det ikoner som hyllas eller tygbitar som analyseras. Det finns alltid en viss vördnad inför hantverket och det kreativa geniet i dessa texter som, förutom att tråka ihjäl mig, är ungefär lika distanserat som när Elin Kling recenserar sin egen kollektion på H&M.

Och så kommer John Galliano och bajsar på alltihopa. Maria Lindholm menar att detta spräckt modevärldens trygghetsbubbla, en bubbla i vilken alla agerar som de tre aporna: ingen ser, ingen hör och ingen talar om vad de kreativa genierna gör när de inte skapar. Men kom igen, behövdes det verkligen ett nazistiskt fyllo för att förljugenheten skulle spotta oss rakt i ansiktet?

Självklart inte. Alla som är det minsta lilla intresserade om form vet att modevärlden är ett ormbo av pengar, storhetsvansinne och tankar om det kreativa geniet. Lindholm har rätt i att modevärlden fortfarande håller fast vid en idé om det stora geniet som slår sig fritt från omvärlden och alla vill vara kompis med den stora kreatören.

Det intressanta i den här soppan är inte att Galliano är en nazi-kramare. Utan däremot den miljö som sopar under mattan och förlåter. Vad är det som gör att alla dessa människor tiger för att några få ska få fortsätta vara genier? Lindholm citerar chefredaktören för italienska Vouge, Franca Sozzani, som på tidningens hemsida skriver hur hon ”skräms av hur dessa unga människor vill bli kända och tjäna pengar på att krossa ett geni””. Ungefär som när Frankrikes kulturminister förfasades över de som ville få Polanski utlämnad för rättegång i USA. Det är en skam när ett geni hålls till svars för sina handlingar, då upphör den ju att vara ett geni.

Jag kan inte annat tycka att detta hör samman med den okritiska röst som bär modevärlden. När alla är kompis med alla är det svårt att vara den som sätter Louboutin-klackarna i backen. Beroendeställningen gör att alla håller varandra om ryggen. Att det sedan bland dessa finns vissa som har mage att förfasa sig när trollet spricker och allting sipprar ut i offentligheten, det är en dubbelmoral som heter duga.

 

 

 

Ps. Missa inte att Röhsska fixar en ”Hall of shame”. Veckans bästa pr-trick.

Gendertrouble

Oj vad det finns mycket att skriva om idag! Vansinnigt roligt alltså! Först ut de här tokerierna: har någon av er läst den här artikeln i The Local om det svenska paret som avhåller sig från att avslöja sitt barns könsidentitet för omgivningen. Om inte läs den och läs sedan ”original” artikeln från Svd här.

Efter allt detta läsande ska jag nu komma till mina poänger. För det första måste jag säga att det är vansinnigt irriterande hur The Local har vinklat sin artikel och dessutom kommer med totala felaktigheter i sin artikel. Framför allt att de framför att föräldrarna mörkar det fysiska könet för barnet i fråga och genom de intervjuade framför att barnet kan ta skada av det föräldrarna gör emot barnet genom att dölja dess kön för det. Liknelser dras mellan en pojke vars penis blivit avskuren (!) genom en omskärelse som sedan uppfostrats till flicka. Men det finns alltså inga likheter mellan det här fallet och den penislösa pojkflickan. Detta barn har ett kön som det själv får förhålla sig till utan omgivningens fördomar om det och föräldrarna uttrycker även att om barnet skulle utveckla en übermacho eller ultrafemenin identitet så kvittar det dem, poängen är att hen ska få välja.

Det föräldrarna vill är att undanhålla barnets kön för omgivningen. Så att barnet, och för den delen föräldrarna, slipper är att utsättas för omgivningens stereotypa uppfattning om genus. Om detta kommer innebära att hen blir en friare människa rent generellt vågar jag inte uttala mig om, men rent könsnormativt lär hen undvika ett par genusfällor som omtänksamma människor lägger ut.

Det andra som stör mig är att människor inte på något sätt är källkritiska. Nu kanske det inte kan krävas av bloggare och de som kommenterar att de letar upp ursprunget till en artikel, men att Bloggkommentatorerna, som jag i vanliga fall tycker håller hög standard, inte verkar ha läst artikeln i Svd (som länkas i den amerikanska artikeln) förvånar mig. Speciellt då jag läser kommentarerna som helt baseras på detta ”missförstånd” om som The Locals journalist Lydia Parafianowicz gör sig skyldig till i sin artikel. Speciellt när det handlar om ett sådant kontroversiellt ämne som kön och barn tycker jag att det är schysst för de omskrivna att allt material kollas upp.

Själv vet jag inte om jag tror på tanken som sådan. Jag är fullt övertygad om att det kommer innebära en skillnad för barnet men det förändrar ingenting i stort. Dock tror jag inte heller att det är föräldrarnas ansats. De vill bara göra det som de tror är bäst för sitt barn: nämligen att låta det växa upp fritt från könsnormativa kommentarer från omgivningen.

Sex på Aschberg

Mycket sex just nu och det gillar vi. Tittade på Aschbergs program om nätsex med Hanna Fridén, moraltanten EvaEmma Andersson, Felix Köning och kristdemokraten Rolf Åbjörnsson. Aktiv retorik från de som är för och en ganska tam comeback från de som var emot, nätsexet alltså.

Det vore fel att kalla detta en diskussion om nätsex för det var det verkligen inte. Även om Fridén och Köning höll sig till ämnet var det klart att kvällens  största konflikten stod mellan om det är okej med sex utanför relationer eller inte. De som var emot nätsexet ansåg att sex utanför äktenskap/relationer är något som oundvikligen leder till gråt, tandagnisslan, oönskade graviditeter och trasiga liv. Det enda sexet som är tryggt och fint är det mellan två personer över 18-år som har en bestående relation. Allt annat är perverterat om jag förstår argumentationen rätt.

Självklart är det omöjligt för EvaEmma Andersson och Rolf Åbjörnsson att förhålla sig positiva till nätsex: det är smutsigt. Vad jag däremot har svårt att förstå är varför de väljer att retirera till förakt för andra människor när de första argumenten vederläggs av Fridén och Köning. Jag väntade nästan på att Djävulen och Gud skulle göra entré mot slutet, för rationellt är det inte att börja utmåla alla som söker relationer på internet som samhällsfrånvända nördar eller diskvalificera alla dem som någon gång träffat en partner på internet.

Jag upplever det som en backlash. Trots att jag har mina invändningar mot den sexuella revolutionen så anser jag fortfarande att det är så att människor ska ha friheten att fritt utforma sin sexualitet, så länge denna inte skadar någon annan. Detta gäller både för barn och för vuxna. Samtidigt är det självklart de vuxnas ansvar att se till att detta sker på ett riskfritt sätt. Men förbud leder i det här fallet väldigt sällan till något positivt. Den typ av retorik som Andersson och Åbjörnsson använder sig av, som skam- och skuldbelägger, är inget annat än förtryckande och demagogisk. Härnäst kommer jag väl få höra att AIDS är ett straff från Gud. Jag betackar mig.

Hat föder hat Malou von Sievers

Det finns en bloggerska som heter Kissie, du kanske har läst om hennes framfart på nätet och märkt medias facsination för hennes person. Nu senast ägnade Malou von Sivers dryga 10 minuter åt att nagelfara näthatet och framför allt Alexandra ”Kissie” Nilsson i sitt program Efter tio. Ett program som Kissie själv valde att inte delta i, trots inbjudan. Och det är synd.

För det är anmärkningsvärt att en diskussion som handlar om etiska gränser på nätet känns så oerhört befriad från de samma. von Sivers poängterar i en punkt av programmet att människor som inte är närvarande inte heller ska behöva bli anklagade för saker de inte kan svara på. En lovvärd inställning. Men det gäller tydligen inte uppkäftiga tonårsbloggare som struntar i att dyka upp i von Sivers program.

Den som läst Alexandra Nilssons blogg kan inte undgå att den är elak, barnslig, löjligt provokativ och på många sätt desperat. Att konstatera det är att skjuta i öppet mål. Det gör också Kissies blogg och hennes person så oerhört tacksamma att angripa. Ingen kommer att protestera. Kissie är ond och alla som inte är som Kissie är goda. Det osar av moralisk självrättfärdighet.

Förlorad är frågan som Hanna Arendt för mycket länge sedan väckte om ondskans banalitet. Vad har gjort att det är så lätt för så många att vara elaka, hotfulla och vidriga på nätet? I den offentliga debatten har det alltid funnits vägar att vara elak, att smutskasta eller på andra sätt förminska sin motståndare. Kutym har varit att så länge du är välformulerad, rolig och vass är det inget större problem att kalla någon dum eller talanglös. Det går till och med att skratta åt. Så kom en dag bröderna Schulman och började dra saker till sin spets. Med en viss elegans kan tilläggas. De växlade mellan det accepterade och det rakt ut plumpa och trots debacel fick de sitt rum i offentligheten. För att de trots allt var vuxna män som som angrep andra vuxna. Ibland var de till och med riktigt roliga.

Nu har en ny generation stigit fram, utan större tålamod eller intresse av vad som är god ton. De har skrattat åt människor som gör bort sig i TV (Hjälp jag är med i en japansk TV-show, Wipeout, 75% av programmen på MTV), de har sett människor bli kända för att de super och käftar emot och de har internet. Monkey see, monkey do. Men det är inte roligt längre, eller hur? Vad kan då vara lättare än att skylla på någon annan så att man själv slipper ta på sig ansvaret.

Tack Ragnar för att du vill amma!

Hej Ragnar!

Jag diggar dig. Inte enbart för att du har ett behov av att amma ditt framtida barn utan också för att du nu har satt igång ett litet helvete bland företrädare av den heliga och naturliga kvinnan. Som du säkert märkt så är de flesta av dina belackare kvinnor. Ta till exempel Malin Wollin aka fotbollsfrun som hellre lever i ett stenålderspatriarkat än ser än man överta eller dela privilegiet att få sina bröstvårtor ömma och söndertuggade. Till synes är hennes argument att det skulle vara avtändande med en man som kan och vill amma.

Och visst, amning (på båda hållen får jag tillägga), är inte det sexigaste som kan tänkas. Men är det verkligen där skon klämmer? För jag tror inte det. Alla som skriker om att manlig amning är naturvidrig, kvinnans privilegium och utöver det äckligt verkar mest upprörda över att kvinnans funktion som ombesörjare fråntas henne. Och att det i förlängningen kan innebär, ve och fasa, att en del kvinnor inte ser det som självklart att ha det slutgiltiga ansvaret för barnets överlevnad.

Så vad är problematiken här egentligen? Är vi rädda för att barnet ska bli traumatiserat? Att mammorna ska förlora en speciell närhet till barnet, en närhet som vi inte vill att fadern delar? Eller att blivande fäder ska behöva ta ett ansvar som vi ser som onaturligt?

Tydligen är det fullkomligt möjligt för män att producera mjölk. De har en naturlig förutsättning för detta ändamål, om än inte lika utvecklad. Men det spelar egentligen ingen som helst roll. För vårt motstånd kring detta handlar uppenbarligen inte om huruvida det är naturligt eller inte. Naturen har redan sagt sitt: män kan amma även om det är ett undantag (läs här och här). Vad vi verkar ha svårt att greppa är att de faktiskt kan göra det. För våra föreställningar kring det hela är fastlåsta vid en ammande moder. Allt annat är onaturligt, även om naturen själv verkar klara av det hela.

Själv kunde jag inte bry mig mindre om vem som ammar eller inte. Den fullkomligt onaturliga bröstpumpen som ammande kvinnor använder sig av titt som tätt verkar fungera fenomenalt bra i sammanhang där mannen vill vara delaktig i utfodringen. Om nu någon man vill ta steget än längre så varsågod. Vem kan det skada egentligen? Förutom Malin Wollins libido.

Fråga till Olle

Ser på Fråga Olle med smarta Hanna Fridén och en fråga som inställer sig: bara för att ett mail till programmet är signerat Mohamed så betyder väl inte det att personen i fråga kommer från ett helt annat kulturellt system? Finns det inte människor som heter Mohamed i den svenska bögkulturen? Har alla som heter Mohamed och är bögar blivit fostrade i en arabisk bögkontext? Please help me out, för jag har alltid trott att sexuell uppfostran följer på omgivning och inte genetisk härkomst.

Moralkakor

Jag försöker skriva moralkakor men jag är ganska kass på det. Blir bara en massa pretto.
För närvarande är jag mycket förundrad över att min verklighetsbild skiljer sig så mycket från den feministiska kulturtidskriften Femkul. Börjar misstänka att mina personliga funderingar har mycket lite att göra med rådande feministparadigm. Därför mina vänner skall jag se till att hålla mina moralkakor för mig själv.

Världens vackraste män, del III

Så var det då dags igen för mitt omhuldade, men negligerade format, Världens vackraste män. Och den här gången drar vi in en riktig höjdare: Joaquin Phoenix. Denna råbarkade hippieson som alldeles nyligen avslutade sin filmkarriär för att satsa på musiken (inga kommentarer nödvändiga) är nog något av det hetaste som vandrat på denna jord. Han är definitivt ingen Adonis, snarare representerar han den aristoteliska skolan i den grekiska skulpturen: varenda avigt drag framhävs och förstärks. Och det finns något spännande i denna oregelbundenhet. Något som drar in betraktaren i ansiktets fåror, följer dem och erbjuder motstånd. Att han dessutom har en blick som kan få den mest tjattriga människa att tystna är inte illa det heller.