Det är nästan som kärlek men ändå inte

Kunglig bröllopsyra och alla kanaler är har klänningsmani. Inte ett kritiskt ord oavsett kanal. Ingen tar upp det faktum att Kates klänning ser ut att ha inbyggda gelehallon i bysten eller det faktum att det lätt blir en tryckt stämning när man inte känner hälften av gästerna och att en tiondel av de man inte känner är odemokratiska ledare som förtrycker sina befolkningar.

Nä, istället talar BBC kommentatorerna stolt om hur världen vänder blickarna mot den rojalistiska yran. Hur kungahuset är en sådan institution och inte bara Storbritanniens kungahus utan på något sätt även den hela befolkade världens. Detta lilla örike har inte övergivit sina kolonialanspråk. Drottning Elisaneth har inte bara undersåtar i sitt eget land, nej, nej. Även andra länders invånare erkänner hennes maktposition och titulerar henne The Queen, drottningen i bestämd form, som om inga andra drottningar stod att finna.

Kungahusen är på utdöende och monarkin kan tacka sin lyckliga stjärna att uppkomlingarna, alla dessa prinsar och prinsessor, kan charma de kvarvarande massorna med pompa och ståt. Men vi ska inte glömma att större delen av den fria världen inte har monarki som statskick. Att om det är några som är udda ut så är det vi nordbor och engelsmän som envisas med att styras av en monark.

The Queen är inte The Queen för att världens folk känner en respekt för britterna och deras statskick. Inte heller är hon The Queen för att resten av världen känner respekt för drottning Elisabeth. Hon är The Queen på samma vis som Tom Cruise är Tom Cruise eller Angelina Jolie är Angelina Jolie. Det är hennes trademark. Det är så världen känner henne, som ett känt ansikte i en tidning. Att det sedan är hon och ingen annan kan ju bero på att det finns sisådär tio kungahus och de flesta av dem i nordiska länder som alla blandar samman med Schweiz.

Och så var det det där med kärleken. Oaandet och aandet över detta makalösa sagobröllop och kärleken som skiner igenom konventionerna. Säger folket som menar att Prinsessan Dianas och Prins Charles bröllop bör gå till historien som det mest romantiska. Nu såg ju inte Kate Middelton (eller Prinsessan Katherine kanske man ska skriva) ut som ett lam på väg till slakten på samma vis som Diana Spencer, men kärlek? Var finns kärleken i det här spektaklet?

Jag är inte emot äktenskap per se. Men jag är emot en patriarkal och ritualiserade rit där Gud med sitt onda öga tuktar mannen och kvinnan i sin förmaning och påminner dem om deras platser. Jag är emot när en vuxen kvinna överlämnas som om hon vore något man handlar med. Framför allt är jag emot när människor kallar skit för pannkaka. Och det här bröllopet var en konvenans av Guds nåde.

Om Kate och William älskar varandra? Det gör de säkert och det lägger jag mig inte i. Men att detta bröllop var höjden av lycka och sammhörighet, det är dagens lögn.

Tack Ragnar för att du vill amma!

Hej Ragnar!

Jag diggar dig. Inte enbart för att du har ett behov av att amma ditt framtida barn utan också för att du nu har satt igång ett litet helvete bland företrädare av den heliga och naturliga kvinnan. Som du säkert märkt så är de flesta av dina belackare kvinnor. Ta till exempel Malin Wollin aka fotbollsfrun som hellre lever i ett stenålderspatriarkat än ser än man överta eller dela privilegiet att få sina bröstvårtor ömma och söndertuggade. Till synes är hennes argument att det skulle vara avtändande med en man som kan och vill amma.

Och visst, amning (på båda hållen får jag tillägga), är inte det sexigaste som kan tänkas. Men är det verkligen där skon klämmer? För jag tror inte det. Alla som skriker om att manlig amning är naturvidrig, kvinnans privilegium och utöver det äckligt verkar mest upprörda över att kvinnans funktion som ombesörjare fråntas henne. Och att det i förlängningen kan innebär, ve och fasa, att en del kvinnor inte ser det som självklart att ha det slutgiltiga ansvaret för barnets överlevnad.

Så vad är problematiken här egentligen? Är vi rädda för att barnet ska bli traumatiserat? Att mammorna ska förlora en speciell närhet till barnet, en närhet som vi inte vill att fadern delar? Eller att blivande fäder ska behöva ta ett ansvar som vi ser som onaturligt?

Tydligen är det fullkomligt möjligt för män att producera mjölk. De har en naturlig förutsättning för detta ändamål, om än inte lika utvecklad. Men det spelar egentligen ingen som helst roll. För vårt motstånd kring detta handlar uppenbarligen inte om huruvida det är naturligt eller inte. Naturen har redan sagt sitt: män kan amma även om det är ett undantag (läs här och här). Vad vi verkar ha svårt att greppa är att de faktiskt kan göra det. För våra föreställningar kring det hela är fastlåsta vid en ammande moder. Allt annat är onaturligt, även om naturen själv verkar klara av det hela.

Själv kunde jag inte bry mig mindre om vem som ammar eller inte. Den fullkomligt onaturliga bröstpumpen som ammande kvinnor använder sig av titt som tätt verkar fungera fenomenalt bra i sammanhang där mannen vill vara delaktig i utfodringen. Om nu någon man vill ta steget än längre så varsågod. Vem kan det skada egentligen? Förutom Malin Wollins libido.

Grattis på hundraårsdagen!

Idag skulle Simone de Beauvoir fyllt 100 år. Själv är hon död sedan länge men hennes tankar är än idag aktuella. För varje gång jag läser Det andra könet öppnar hon upp nya dimensioner, inspirerar till nya stordåd och fyller mig med kraft. Så till hennes ära vill jag idag sända en hälsning till mina kära systrar för utan vilka jag inte vore den jag är idag. Ni gör mig stolt, ni är strålande och er styrka ger mig mod. Era framgångar är mina framgångar, era sorger är mina sorger och ni utgör det yttersta beviset på att det är möjligt att hitta vägar bort från subjekts/objekts-relationen. Min respekt och min kärlek finns alltid med er.

Ni gillar tydligen Anna Cappi

En iaktagelse jag gjort när jag kollar statistiken för den här bloggen är att ni är väldig förtjusta i Anna Cappi. Det kan jag verkligen förstå. Det är inte ofta man träffar på människor som är så kompetenta som hon är. Hon tillhör den kategorin unga, smarta kvinnor som jag vill lyfta fram här på bloggen. Vilket jag gör alldeles för sällan. Anna Cappi är en sådan person som högaktar arbete och sätter stolthet i att lära och lära ut. En förträfflig förmåga. Mer sådant!

Pining for the fjords

Jag är helt slut. Föreläsningar från 13.00 till 20.00 och sedan ännu mer tentaskrivande. Denna gången ett litet kammardrama mellan Nietzsche, Heidegger och de Beauvoir. Fantastiska tänkare allihopa. Den mest inspirerande måste vara de Beauvoir, fenomenal både i sin feministiska analys och i sin existentiella filosofi. Hon får mig att hålla ihop under dagar som denna då jag mest känner mig som en ex-parrot. Därför avrundar jag dagen med något av det roligaste som någonsin har producerats – Monthy Phyton ger er Dead Parrot Sketch

</center

Nietzsche, Heidegger och Anna Cappi

Utöver mina konstvetenskapliga studier, som går på högvarv, mina tre olika jobb och frivilliga engagemang så tänkte jag att det kanske skulle vara lämpligt med ytterligare en liten fritidssysselsättning nämligen kvällskurserna Kontinentalt tänkande I och II. Kanske en liten bit över gränsen kan tyckas, men jag har inte ångrat mig en enda sekund. Det är helt enkelt fantastiskt att i grupp kunna fördjupa sig och diskutera tänkare som utvecklar det egna tankespektrat.

Hitintills har kursen kretsat kring modernistiska tänkare och jag är imponerad av nivån på undervisningen som stundom är helt briljant. Framför allt skulle jag vilja lovorda den unga och enormt vackra Anna Cappi som med både humor och värme kan få till och med Heidegger att framstå som begriplig för oss dödliga.

Första gången jag hörde Anna Cappi föreläsa var under ett filosoficafé för nästan ett år sedan. Redan då såg man potentialen till en strålande majeutiker. Hon introducerade den för många okände tänkaren Kojéve, mest känd för att bringa Hegels tankar till Frankrike och därmed bidra till grundläggandet av Sartres existentialism. Att föredraget verkat inspirerande är utom allt tvivel, vilket ärar både föredragshållaren och arrangörerna. Det måste ses som en eloge att Lunds Filosoficirkel ett par månader senare presenterar en föreläsningen med ungefärligen samma innehåll.

Om Anna Cappi fortsätter på den bana som hon inlett så är jag säker på att vi kommer få se framtida storverk. Åtminstone räknar jag med det.

Meddelande till vaginaskvadronen

Jag börjar bli ganska trött på kvinnor. Det är nämligen en jävla massa gnällande och whinande till höger och vänster i det kvinnliga lägret. Kvinnans emancipation har stannat någonstans vid blöjbyten och dagisplatser. För tionde året i rad så konstateras det att kvinnor har 20 % mindre i lön än män inom samma område och det ältas en halv månad för att sedan glömmas bort till nästa mätning då det kan stötas och blötas igen utan att någon större förändring sker. Och så gnälls det från högsta ideologiska ort på män som är bufflar, gubbsjuka, kvinnohatare and what not.

Jag skulle vilja diskutera en annan form av kvinnohatare, den förnämsta av dem alla, nämligen kvinnan själv. Precis som det finns ett underliggande problem med manliga strukturer så finns det problem i hur kvinnor betraktar sig själva. I många avseenden har kvinnor fördelar gentemot män. De, på grund av sin könsroll, mognar oftast snabbare, har större ”intuitiv” förmåga att greppa situationer och helheter och dessutom är de tränade bemöta människor. Vilket egentligen innebär att de skulle kunna få precis vad de vill om de bara ville det.

Kvinnor av idag saknar jävla anamma. En tro på sig själva att de kan, och kommer, kunna genomföra det de har som dröm och mål. Visserligen är det så att mycket talar emot kvinnor som grupp, men det finns å andra sidan mycket som talar emot andra grupper likväl. Det går inte att enbart förändra samhället genom sociopolitiska åtgärder, någon gång får man också ta sig själv i kragen och besluta sig för att jag har fått nog med att hålla tillbaka mig själv. Jag har fått nog av att låta andra besluta vad som är rätt och fel i mitt liv. Jag har mina kunskaper och de är jag stolt över.

Det handlar om att stå rak i ryggen, spotta motståndet i ansiktet och leva sitt eget fucking jävla liv. Och det går inte om man hela tiden gnäller över att man inte får allting tilldelat sig. Kämpa för i helvete. Generationer av kvinnor har kämpat för att få leva sina egna liv, ska vi nu bara ge upp för att det är mer konformistiskt att låta staten ändra på allting?

Sluta bitcha.