Rassel rassel

Så låter det när saker och ting lossnar. Jag har varit lite under isen de senaste dagarna och helt och hållet ignorerat er, familj och allt annat som kan tänkas ignoreras. Man kan rent ut sagt säga att jag varit en liten pissig människa som hatat allt och alla, inklusive mig själv. Snarare: framför allt mig själv. Föraktet har skvätt på väggarna.

MEN. Idag ser ni så hände det grejer. Ni vet att allting har varit frid och fröjd för Stora A. Han började jobba i tisdags och det verkar som om han trivs. Han säger ju inte så mycket den där. Inte om känslor och annat sådant trams i alla fall. Men han är inte sur så jag tror det är bra. Lägenheten har ni ju också hört om. Det är bara jag som inte har levt upp till happy-go-lucky tillvaron. Desto viktigare då att meddela, utan vidare haranger och outhärdliga tirader:

JAG HAR FÅTT JOBB

Och inte vilket jobb som helst! Nänä. Det är på Londons Universitet, Institutionen för konst och arkeologi, Avdelningen för orientaliska och afrikanska studier. Jag ska jobba som administratör och ta hand om studenter och lektorer. Till en början är det en veckas provanställning och sedan kommer jag vikariera i två månader. Jag jobbar måndag-torsdag och arbetsplatsen ligger bakom British Museum. Jag är lycklig, lycklig, lycklig.

(Vi kommer inte ha internet på ett par dagar på grund av flytten. Men när det väl kickar igång ska jag berätta allt om nya lägenheten, hur jag tvingade Stora A att flytta på varenda möbel och annat tjafs. Nu ska jag mest gå runt och känna att jag äger världen.)

Det är nästan som kärlek men ändå inte

Kunglig bröllopsyra och alla kanaler är har klänningsmani. Inte ett kritiskt ord oavsett kanal. Ingen tar upp det faktum att Kates klänning ser ut att ha inbyggda gelehallon i bysten eller det faktum att det lätt blir en tryckt stämning när man inte känner hälften av gästerna och att en tiondel av de man inte känner är odemokratiska ledare som förtrycker sina befolkningar.

Nä, istället talar BBC kommentatorerna stolt om hur världen vänder blickarna mot den rojalistiska yran. Hur kungahuset är en sådan institution och inte bara Storbritanniens kungahus utan på något sätt även den hela befolkade världens. Detta lilla örike har inte övergivit sina kolonialanspråk. Drottning Elisaneth har inte bara undersåtar i sitt eget land, nej, nej. Även andra länders invånare erkänner hennes maktposition och titulerar henne The Queen, drottningen i bestämd form, som om inga andra drottningar stod att finna.

Kungahusen är på utdöende och monarkin kan tacka sin lyckliga stjärna att uppkomlingarna, alla dessa prinsar och prinsessor, kan charma de kvarvarande massorna med pompa och ståt. Men vi ska inte glömma att större delen av den fria världen inte har monarki som statskick. Att om det är några som är udda ut så är det vi nordbor och engelsmän som envisas med att styras av en monark.

The Queen är inte The Queen för att världens folk känner en respekt för britterna och deras statskick. Inte heller är hon The Queen för att resten av världen känner respekt för drottning Elisabeth. Hon är The Queen på samma vis som Tom Cruise är Tom Cruise eller Angelina Jolie är Angelina Jolie. Det är hennes trademark. Det är så världen känner henne, som ett känt ansikte i en tidning. Att det sedan är hon och ingen annan kan ju bero på att det finns sisådär tio kungahus och de flesta av dem i nordiska länder som alla blandar samman med Schweiz.

Och så var det det där med kärleken. Oaandet och aandet över detta makalösa sagobröllop och kärleken som skiner igenom konventionerna. Säger folket som menar att Prinsessan Dianas och Prins Charles bröllop bör gå till historien som det mest romantiska. Nu såg ju inte Kate Middelton (eller Prinsessan Katherine kanske man ska skriva) ut som ett lam på väg till slakten på samma vis som Diana Spencer, men kärlek? Var finns kärleken i det här spektaklet?

Jag är inte emot äktenskap per se. Men jag är emot en patriarkal och ritualiserade rit där Gud med sitt onda öga tuktar mannen och kvinnan i sin förmaning och påminner dem om deras platser. Jag är emot när en vuxen kvinna överlämnas som om hon vore något man handlar med. Framför allt är jag emot när människor kallar skit för pannkaka. Och det här bröllopet var en konvenans av Guds nåde.

Om Kate och William älskar varandra? Det gör de säkert och det lägger jag mig inte i. Men att detta bröllop var höjden av lycka och sammhörighet, det är dagens lögn.

Kärlek

Ibland undrar jag vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, hur jag skulle kunna leva om jag inte hade det brokiga collage av underbara människor som utgör min familj. Jag har min fina, söta och underbara mamma som alltid kommer påminna mig om att vara mig själv, min galna excentriska pappa som alltid trott att jag kan och att jag kan bättre, min lilla bror som är så lik mig och ändå så oerhört olik, så mycket mer tillmötesgående och fin. Och A som lyssnar när jag ligger i timmar och bara babblar för att prata är det bästa jag vet. För att inte glömma vännerna. Mina systrar som jag älskar mer än vad jag älskar mig själv. Som jag kommer slåss för till dagen jag dör.

Ni är alla det finaste jag vet. Och om jag någon gång glömmer bort det så får ni sparka på mig tills jag vaknar upp från min glömska.

"Se oss som sandsäckarna som tynger ner din luftballong så att den inte flyger iväg"

Ibland är det intressant att ha nära och kära. Istället för att vattna den prunkande trädgård som är min hybris så vill de klippa och beskära. Hårdhänt ansar de bort spirande skott och mjuk och fluffig mossa. Sedan lägger de ut mjuka sittdynor och hänger upp lyktor i träden och bjuder på vin. Och så känns allt förvånansvärt fint och bra.

Det är därför som jag vill ge er kärlek i all evighet!

Tillfällen då jag saknar min bästis

- När jag har något vansinnigt roligt att berätta
- När jag har något vansinnigt sorgligt att berätta
- När solen skiner och jag vill gå till stranden och bada
- När jag vill gå på loppisrunda
- När jag vill bli babbelfull och fnissig
- När jag tittar på Grey’s
- När hon har mycket att berätta och är ledsen/glad för
- När jag äter jordgubbar i parken
- När jag vet att vad jag än säger, hur jag än säger det, till någon annan så kommer de ändå inte förstå på samma sätt som hon
- När bara jag ser det roliga i saker och vet att hon skulle se det också
- När jag bara vill ha sällskap och inte prata så mycket
- När jag vill gå promenader
- När jag kommer på nya roliga utflykter
- När jag tittar på girlytirly-film
- När jag bara vill gå på bio, vilken som helst, bara för att bio är mysigt
- När behovet ibland uppstår att prata politik
- När någon har fått för sig att prata politik med mig
- When the shit hits the fan and the fan starts hitting me

Kort sagt så saknar jag min bästis i nästan alla aspekter av vardagen. Och ibland sliter det lite gran ut hjärtat på en för ens bästa vän är som att inte ha sig själv nära, fast ändå inte. Oftast vet jag inte riktigt hur jag ska förklara det och då saknar jag henne ännu mer. Min älskade Zorro.

Mahmoud Darwish

Lyssnandes på gamla radioprogram nåddes jag idag av, för mig, nyheten att Mahmoud Darwish avlidit tidigare i år. Chockad som jag blev av nyheten var jag tvungen att kolla upp DN för att verifiera det hela. Hur har jag kunnat missa detta?

Mahmoud Darwish var en av mina favoritpoeter. Hans poesi rörde mig djupare än vad någon annan poet tidigare gjort och jag sörjer verkligen hans bortgång. Jag hoppas att hans minne och poesi lever vidare. Den gör det för mig.

Gemensamma hjärtslag
Mahmoud Darwish
Mural
Övers: Tetze Rooke
Bokförlaget Tranan

Vart emanerar det poetiska? Från
hjärtats intelligens eller känslans intuition för
det okända? Från en röd ros i
öknen? Det privata är inte privat,
det universella inte universellt.

Han skriver så vackert Mahmoud Darwish. Jag sitter på en buss mellan Malmö och Lund och känner hur mitt hjärta förgås. Ja, det förgås, det är inte tu tal om saken och Darwish hjärta det har redan förgåtts, lämnat honom, för att sedan återvända. Vi kretsar kring döden tillsammans. Jag som beskådare och han som ensam aktör. Döden är på besök, den vill fånga det liv som fångas skall. Men jag vägrar släppa taget om min upptäckt. Det finns inte tid till att dö.

Inte än. Vill inte släppa taget riktigt än. Vill följa allting till dess slut. Dikten pumpas fram. Långsamt med sin egen puls. Ett hjärtas slag. Darwish hjärtas slag. På sjukhuset eller i gråzonen mellan liv och död. Envetet, taktfast rinner det sida upp och sida ner. Kampen för överlevnad, kampen för det egna namnet. Med referenser till likväl Gilgamesh som Bibeln, till öst likväl som väst. Ett lyriskt epos om det frånvarande jaget.

Jag finner ingen att fråga:
Var är mitt >var?< nu, var är de dödas
stad och var är jag? Det finns varken icke-vara
här, i icke-här, i icke-tid,
eller vara till.

Vem identifierar mig, vem ger mig mitt namn? Nyckeln till existensen ligger i vem som tar sig rätten att namnge. Bär ditt namn. Är det mitt? En närvarande stolthet, längtan efter martyrskapet, dödens framsida. Namnet som lever efter kroppen. Som befästs och besjungs i historien. Namnet som är evigt, personen som blir evig. Personen som vinner över döden.

Och i efterordet så talas det om förluster i översättning, men jag tror att de ljuger. För det finns inga förluster mellan din dikt och mig Darwish. Du når mig genom alla termer och grammatiska uppbyggnader. Ditt hjärta slår likt mitt. Så det gör ingenting att vi inte talar samma språk. Det gör ingenting att vi inte lever samma liv, att du närmar dig de sextio och jag knappt fyllt tjugo. Hos dig läser jag livet. Det är det som är stora texter styrka. Det är det som är din styrka.

Så finns en väg att lösa diktens gåta, min
sentimentala dikt i vart fall. För
platsen för vår dvala
är egentligen vårt enda sätt att tala.

Skrivet för ordkonst nr 4 2006

Nya heta: Outa din kärlek på bloggen…

Förut var det Facebook som stod för det omedelbara outandet av nya respektive. Jag börjar dock ana en ny tendens. Har du en relativt välbesökt blogg så är det bästa du kan göra att outa din nya flirt på den. Vänta gärna med att namnge personen i fråga så att läsarna får grunna lite. Fördelarna med en halvhemlig flirt är att du får något nytt att skriva om, det skapar lite mystik kring din person och du bygger ditt personliga varumärke. Oslagbart! Att alla du känner redan vet om vem det är du för närvarande ligger med har ingen betydelse: det är de som inte känner dig som är intressanta i fallet. Varför skulle man annars ha 500 vänner på Facebook?

Då jag också vill bygga mitt personliga varumärke och framstå som lite cool tänker jag inte nämna VEM som gör detta bara att de finns.

Jonathan Strange & Mr Norell

Min absolut mest omhuldade litterära och filmiska svaghet är fantasy. Oavsett hur bespottad och föraktad denna genre någonsin varit, kommer vara eller är så älskar jag den för dess fantastiska förmåga att glädja och försätta mig i samma magiska transtillstånd jag hade när jag som barn läste böcker.

En av de bästa böcker som publicerat inom genren på senaste år är utan tvekan Susanna Clarkes Jonathan Strange & Mr Norell. Med humor, värme och en otvivelaktig stilistik tar hon sig an den svåra uppgiften att berätta vad som verkligen hände när magin återinfördes i England under 1800-talets första år. Utläggningarna om bokens innehåll, karaktärer och resonemang skulle kunna uppehålla mig i timmar. Dock nöjer jag mig med att hänvisa till www.jonathanstrange.com

Kärlek på morgonen

Jag vaknar för tidigt. Jag hatar att vakna för tidigt. Ligger och vrider mig i en timma och försöker somna om men oron är fast förankrad i kroppen. Somnar om när klockan ringer. Går upp en halvtimme senare när det ringer och får lite kärelek från Fadern. Min bättre hälft och eviga kärlek kommer sedan och dukar upp frukost och spiller ännu mer kärlek kring sig. Modern ringer, även hon med med kärlek i rösten och jag beger mig till jobbet. Nu sammanställer jag böcker och bergochdalbanehumöret känns relativt avlägset. Men det är ju något jag lever med.