Gillar läget

Det är Malmöfestival och trots att de har spärrat av i princip allt så tycker ajg inte att det är fy skam. Jag har sett åtminstone två bra konserter och en dålig. Veronica Maggio sjunger verkligen bra och förutom alla porrstön så var hon helt klart värd att se. Älskade bob hund var galet och TSOOL var askass. I alla fall i förhållande till vad de har presterat tidigare. Ikväll blir det kärleken Thåström och sedan tänker jag lägga ner allt vad festival heter för den här sommaren.

Jag kommer nog aldrig glömma första gången jag såg Thåström. Femton år gammal, livrädd och kaxig som fan. Vi satt och kastade kottar på tallar när Kent uppträdde för vi var coolare än Kent. Under själva konserten stod vi längst fram och människorna runt omkring bildade en pulserande mur som höll på att kväva mig. Och där var Thåström. Som så många gånger hade fått säga det som jag inte orkade säga. Sen fick jag panik och tappade alla koncept. Väl i trygghet tjugo meter längre bak hade jag världens finaste konsert. Pannkaka på det.

Den sorgliga musiken

När jag var tonåring lyssnade jag jämnt på musik som fick mitt hjärta att blöda och mina ögon att tåras. Vemodiga texter om kärlek och förlust, musikslingor som andades ångest. Men jag PALLAR inte längre. Varje gång jag hör den musik som jag tidigare älskade så blir jag rabiat och arg för jag orkar inte bli ledsen av saker som för mig inte existerar längre. Och det finns ingen njutning i det, som det till exempel kan finnas i att böla loss till Grey’s, utan det är verkligen bara ren och skär ångest. Jag har inga problem med vacker musik som skär i själen, eller musik som är ilsken och arg. Men mitt tidigare så älskade Radiohead gömmer jag långt bak i garderoben. Helst av allt vill jag att musik ska slå an till allt glatt jag känner och inspirera mig till att dansa och skutta runt. Mer sådant tack.

Jag är inget direkt fan…

… men den här tycker jag verkligen är underbar. Tack Maia Hirasawa för klapp och piano. Det behövs, varje dag. Klapp och piano och South Again.

The hip-hop nerv

Ni som känner mig sen gammalt vet att jag en gång i tiden närde en hip-hop vurm. Jag och the Rasmus gick längst Karlstads gator och tyckte att vi var så jäkla hood att det inte fanns. Jag gillar fortfarande hip-hop om än inte i samma utsträckning och jag letar definitivt inte upp nytt material men nu när A:s duktiga bror Sindri har kommit med en video så måste jag visa upp den! Han medverkar inte bara som rappare utan har både producerat låten och klippt ihop videon. Så här har ni, straight out of Värnhem, Sindri and his fellow gangsthaz!

Aux Champs Elyssées

Denna sommaren blir, förutom de uppvikta chinosens (pft) och marinblå kavajens, den franska vräkmusikens sommar. Ingen kan ju vid det här laget missat Sebastian Telliers osannolika schlagerbidrag som i alla fall får mig att längta efter franska motsvarigheter till svensktoppen. Den bästa representaten för detta har jag hitintills funnit i amerikansk/franska Joe Dassin med den underbara låten Aux Champs Elyssées, även känd från Wes Anderssons Darjeeling Limited.

Musikaliteter

Den senaste tiden har jag sett på en massa filmer med någon form av musikanknytning. Control, August Rush, Across the universe med flera. Senaste var det filmen Once som vunnit en Oscar för sitt soundtrack. Filmen var söt, kanske inte det bästa jag sett, men framför allt gillade jag den här låten med Marketa Irglova. Precis så vemodigt som det ska vara när det regnar och man känner tomheten efter avslutade projekt.

Oh, resterna av mitt ungdomsjag, förlåt mig för jag har syndat

Malmö har invaderats av sockermunkar, langos, 15-åringar från landet och en tam musikrepetoar. Det är med andra ord Malmöfestivalen. Ett jippo som alla andra stadsfestivaler med den stora skillanden att människorna pratar skånska, en bred sådan kanske skall tilläggas. På det hela taget en ganska trevliga tillställning med genreindelningar så att du med lätthet kan stanna på ett ställe hela kvällen om du så vill.

Men så till saken. I en anda av tonårsuppror begav jag mig ut i Malmönatten nu i helgen för att fuldansa, sitta i gräset och dricka öl och kasta trånande blickar efter män som jag aldrig kommer prata med. Precis som när jag var en rodnande oskuld vid fjorton års ålder. Så långt allting väl. Lyssnade på något blipblopande Yan Tiersen-plagiat från Värmland (kände värme i bröstet när de oskuldsfullt plirade mot publiken och pratade om kärlek på sin ringande värmländska) och funderade på varför mitt inträde i tältet höjde medelåldern med sisådär 5 år. Drack mer öl, lyssnade på skånskt dansband och drog till Möllan.

Synden inträder dag två då jag efter en fin standup med ”you give gay people a bad name” drabbades av någon annans nostalgitripp oc följde med på Marit Bergman. Och jag hade kul ta mig fan. Förlåt mig, mitt ungdomsjag som nu sliter sig i håret och gråter av ilska. Jag vet det var svagt och jag sjöng med i refrängerna, men det var kul och jag dansade fult och blev hes av rökande och skrålande. Jag vet hur mycket du hatade de banala texterna, popflickorna som ville vara prinsessor och blåste såpbubblor, men borde man inte bara leva och låta leva?