Jonas Thente hör bön

Kommer ni ihåg att jag tyckte att den här recensionen av Hanna Nordenhöks Promenaderna i Dalby Hage kändes rätt avkortad?

Så var det tydligen, och nu, tack vare det som ändå får kallas det digitala undret, kan vi få läsa hela Thentes resonemang på hans blogg och på så sätt bli något mer upplysta. Vi behöver alltså inte vänta på hans memoarer, där han rimligtvis bör göra upp med DN, Gud och Guds ställföreträdare i Stockholm: Lars Norén, utan kan glatt klicka här och så är mysteriet löst.

Tack för det Jonas! Och för att riktigt visa min tacksamhet så återpublicerar jag min idolbild av Thente som jag gjorde i samma veva som jag utnämnde honom till profet, eller något liknande. Det hela är ganska pinsamt, men även jag har varit ung…

Bara lite kort om det här med Galliano

För mer än ett år sedan skrev jag om Coco Chanel och nazismen. Mina poäng var främst att om vi nu ska betrakta mode som något mer än bara en ytlig lek och något som hör hemma i den kulturella sfären så är det dags med lite idékritik. Utvärdera formspråk och tankegods, vidga horisonten åt lite olika håll. Sådant som vi andra kulturnördar har pysslat med sedan Dacke dog.

Inte mycket har hänt förstås (och jag tror verkligen inte att min krönika i Borås tidning gjorde att modevärlden baxnade), utan större delen utav dagens moderapportering kretsar kring trender och kommersialism. När de större tidningarna (läs DN och SvD) skriver om mode är det ur ett rätt föråldrat perspektiv; antingen är det ikoner som hyllas eller tygbitar som analyseras. Det finns alltid en viss vördnad inför hantverket och det kreativa geniet i dessa texter som, förutom att tråka ihjäl mig, är ungefär lika distanserat som när Elin Kling recenserar sin egen kollektion på H&M.

Och så kommer John Galliano och bajsar på alltihopa. Maria Lindholm menar att detta spräckt modevärldens trygghetsbubbla, en bubbla i vilken alla agerar som de tre aporna: ingen ser, ingen hör och ingen talar om vad de kreativa genierna gör när de inte skapar. Men kom igen, behövdes det verkligen ett nazistiskt fyllo för att förljugenheten skulle spotta oss rakt i ansiktet?

Självklart inte. Alla som är det minsta lilla intresserade om form vet att modevärlden är ett ormbo av pengar, storhetsvansinne och tankar om det kreativa geniet. Lindholm har rätt i att modevärlden fortfarande håller fast vid en idé om det stora geniet som slår sig fritt från omvärlden och alla vill vara kompis med den stora kreatören.

Det intressanta i den här soppan är inte att Galliano är en nazi-kramare. Utan däremot den miljö som sopar under mattan och förlåter. Vad är det som gör att alla dessa människor tiger för att några få ska få fortsätta vara genier? Lindholm citerar chefredaktören för italienska Vouge, Franca Sozzani, som på tidningens hemsida skriver hur hon ”skräms av hur dessa unga människor vill bli kända och tjäna pengar på att krossa ett geni””. Ungefär som när Frankrikes kulturminister förfasades över de som ville få Polanski utlämnad för rättegång i USA. Det är en skam när ett geni hålls till svars för sina handlingar, då upphör den ju att vara ett geni.

Jag kan inte annat tycka att detta hör samman med den okritiska röst som bär modevärlden. När alla är kompis med alla är det svårt att vara den som sätter Louboutin-klackarna i backen. Beroendeställningen gör att alla håller varandra om ryggen. Att det sedan bland dessa finns vissa som har mage att förfasa sig när trollet spricker och allting sipprar ut i offentligheten, det är en dubbelmoral som heter duga.

 

 

 

Ps. Missa inte att Röhsska fixar en ”Hall of shame”. Veckans bästa pr-trick.

Dessutom

Det finns ingenting jag längtar efter mer:

Söndagsnatt

Du är vacker mest hela tiden, men när du ler blir dina ögon till springor som släpper igenom strålar av grönt och grått. Vi sitter utomhus. Jag fryser om fötterna men ansiktet blossar av värmelamporna och vin. Vi har avslutat vår första flaska vin och jag skrattar högljutt för att jag är full. Det var så länge sedan vi sågs. Till en början kändes det bara som om du åkte på en kortare resa. Sedan försökte jag glömma bort dig, åtminstone för en tid. Men du ringde och grät och jag kunde inte glömma bort dig längre. Nu sitter vi här och jag beställer in champagne för att fira din temporära hemkomst. Äter jordgubbar och drömmer oss bort tillsammans med bubblorna. Fnissande höjer vi glasen och skålar för varandra. Jag skålar för dig kära syster.

Anaïs Nin – Incestens hus

Nu har äntligen nya ordkonst kommit ut och därmed också min recension av Anaïs Nins Incestens hus. Köp gärna ett ex om ni får möjlighet. Annars tänkte jag, eftersom att jag vet att det finns ett hängivet Nin-fan bland mina läsare, lägga ut texten här också för allmän beskådan. Ska dock tilläggas att när jag läser den här recensionen i efterhand undrar jag vad fan jag egentligen gjorde. Språket är verkligen vidrigt även om jag fortfarande tycker att kopplingen Nin och objektiv chans är fruktbar.

Incestens hus
Anaïs Nin
Övers: Helena Eriksson & Helena Fagertun
Sphinx bokförlag

Den som är intresserad av att läsa Anaïs Nin bör ha i åtanke att kopplingen mellan Nin och psykoanalysen är stark. Nin genomgick psykoterapi och upptäckte under denna begär och strömningar hos sig själv. Hon beskriver i sina dagböcker hur hon känner ett behov av att utforska sina upptäckter och ser dem som en del av att vara en fulltalig människa. Under samma tid skriver hon också sin prosadebut Incestens hus. Språket blir till medlet genom vilket hon förstår de nya dimensioner av liv och verklighet som uppenbaras för henne under terapisessionerna.

De tämligen nya relationer hon skapar med paret June och Henry Miller, där båda kom att bli avgörande för hennes författarskap och för hennes person, är också återkommande i verket, där June Miller, som i dagböckerna påminner mycket om bokens Sabina, integreras som en del av Nin själv och Henry Miller blir en kritisk motpol som läsare. Freud menar att vi i vår identifikations process söker efter upprepningar och dubbletter, en tanke som surrealisterna anammade. Nin skapar denna upprepning i sina karaktärer och låter dem spegla varandra. Språkets metaforiska lager, poetiken och symbolerna förstärker dubbelheten mellan verklighet och dröm och skapar en spänning mellan det undermedvetna jaget och verklighetens jag.

Surrealisten André Breton var även han influerad av psykoanalysen och såg på skapandet som ett uttryck för objektiv chans. Subjektet, konstnären, plockar upp ett intryck från den verkliga världen och internaliserar den i sitt sinne. I brytningspunkten mellan dessa två världar uppstår objektiv chans. Ett tillstånd i vilket världen ses genom tecken och konstnärens undermedvetna finns integrerat i världen på ett sätt som gör det möjligt att utforska genom konstnärliga uttryck.  Och jag kan inte undgå att tänka att detta tänkesätt återkommer i Anaïs Nins symboltyngda Incestens Hus.

Som alltid hos Nin, undantaget hennes erotiska noveller, ligger fokus på jaget som skapas och omformas. Ett sökande som börjar i ett prenatalt stadium omslutet av vatten. Utkastad och i längtan söker jaget  en identitet och finner det  i världen, i Sabina:

”Jag var olik alla män, och mig själv. Men i dig ser jag den del av mig som är du. Jag känner dig inom mig; jag känner hur min egen röst blir djupare, som om jag insöp dig och varje tråd av likhet lötts ihop och man inte längre kan se skarven.”

Jaget är sinnebilden, legenden, Sabina är kvinnan i världen vars ansiktes skönhet är känt av alla män. Dessa möts och enas, skapar en identitet och ett tecken för jaget och dess begär.

Som roman är Incestens hus svåråtkomlig och skiljer sig mot Nins mer direkta erotik. De tydliga influenserna av psykoanalys känns hopplöst tidsbundna och romanen funkar inte riktigt i en modern kontext. Som tidsdokument och poesi finns det dock mer att hämta. Nin har ett livfullt och karismatiskt språk, inte helt olikt den brokad som Henry Miller utmålade det som. Djupen finns där och för att riktigt kunna ta åt sig Nins prosa tycker jag att det enda rätta är att försöka gå en omväg kring den psykoanalytiska bördan. Något som Helen Fagertun delvis gör i sitt intressanta efterord. Mer problem har jag med Helen Erikssons livmodersreferneser som för tankarna till Julia Kristeva.

Att Sphinx bokförlag ger ut denna bok av Nin tycker jag är mycket lämpligt. Det är en intressant och imponerande samling och jag ser fram emot den kommande utgivningen. Speciellt den tidigare omnämnde Breton eftersom att jag tror att läsningen av hans surrealistiska manifest ytterligare kan fördjupa läsningen av Incestens hus.

Iris

Jag läser just nu Iris- en sorgesång av Iris Murdochs make John Bayley. För oerhört länge sedan såg jag filmen baserad på boken och efter det har jag varit passivt nyfiken på Iris Murdoch, hennes liv och hennes författarskap. Och nu är jag fast. Böcker ska inhandlas och biografier läsas. För vem kan ge en mer kärleksfull introduktion till ett liv och ett författarskap än en som har älskat i en livstid. Bayleys sorgesång är vacker, brittisk, engagerad och sval. Kärleken de båda emellan framstår som en glasklar och tunn, men stark hinna, som omsluter individer. Jag tänker på fina Sofie när jag läser, på människor som är eteriska i sina sinnen, omslutna av sina egna världar men fulla av kärlek som upplevs genom ensamheten.

Det vackraste Bayley skriver, som jag aldrig kommer förstå och som jag inte har personlighet att åtrå eller uppleva, är om hur hans och Murdochs kärlek manifesteras:

Så lite man visste om den andras tankar, så ensam man var! Det tycktes mig plötsligt vara kärlekens och äktenskapets stora fördel. Vi var tillsammans för att vi kände oss tröstade och lugnade av den ensamhet som vi såg och var medvetna om hos varandra.

It did it!

Ni vet den där texten, den jag tjatat om i ett par dar nu som vägrade skriva sig själv? IDAG SKREV DEN SIG SJÄLV! Så jävla härligt. Två intensiva timmar och sedan var den där, vacker och glänsande. Mycket finare än de usla små försök den gjort tidigare. Och allt tack vara de små orden: ”Alltså, ärligt, problemet med texten är att den inte är du. Den är för stolpig.”

Tack min allra käraste Zorro för detta! Du kör in huvudet i spiken varje gång.

Nytt alster ute!

Nu går det att läsa min text om stereotypa krönikörsroller på Sydsvenskan. It is just a click away.

Påbörjar dagen

I mina öron pratsjunger Thåström sin nya skiva. Halsen känns öm och känslig, jag befarar att jag kommer bli förkyld inom kort. I köket väntar mitt kaffe, på balkongen kylan och cigaretten. Där utanför finns prestationerna, människorna och livet. Här står allt stilla. Tvätten ligger på golvet. Disken står i staplar och Sysifos går sin vända upp mot backens krön igen. Jag läser texter som ska ta mig någonstans, men så länge jag stannar innanför treglasfönstren och betongen behöver jag inte oroa mig för vara sig dem eller min framtid. På morgonen står tiden still, i vanan och rutinen. Den skiljer sig inte från mig och de gånger vi inte syns blir dagarna oberäkneliga. Då rubbas de mentala barriärer som byggs av kaffe, cigaretter och ledernas motstånd mot kylan.

Värnhem

Du vandrar över ett torg som tidigare varit en skådeplats och som du numera kallar hem. Vinden griper tag i din halsduk och solen bländar de förbipasserande med det obarmhärtiga klara ljus som enbart våren kan uppbringa.
Här blandas det gamla med det nya, varuhusets kommers med 20-tals klassisismen. Studenterna sitter i solen tillsammans med alkholisterna,skenbart lika, obundna av tider och måsten. Bussarna går i skytteltrafik. Allting befinner sig i rörelse. Det är enbart den tunga, upphöjda plattan i mitten av torget som alltid är stilla. En obegriplig ödemark, en ruin som lämnats kvar och som nu utgör ett sår i tiden.