Från UNICEF

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

I och med att du som bloggare publicerar just den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Idag var vi på besök i Leighton House. En fantastisk kvarleva från 1800-talets Aesthetic Movment och konstnären Frederic Leightons bostad under samma tid. Leighton, som fick representera Storbritannien på den stora världsutställningen i Paris 1900 och som också var del av Royal Academy, lät fylla Leighton house med kakel från Syrien, konst i varje hörn, tapeter ritade av William Morris och en alldeles egen inomhusfontän.

Att vandra runt i Leighton House är som att få känna lukten av något som verkar smaka underbart gott men som man aldrig kommer att få äta. Det är skuggor och fantasier från en skönhetssökande dekadens som är myllrig, kollrig och helt avhängig enorma summor pengar. En värld som jag fått mig väldigt mycket till livs, i alla fall har den kittlat min fantasi, sedan jag flyttade hit till London. Lustigt nog via den svenske Johan Hakelius tegelstenar om kuriösa engelska damer och herrar (Ladies och Döda vita män).

Det är något visst att läsa om dessa personligheter, som till större delen hade sina storhetstider under senare delen av 1800 talet till 1900 talets mitt, här i London där historien omgärdar en på ett högst påtagligt sätt. Inte bara de blå plakaten på husen påminner dig om alla historiska personer utan också namnen på områdena du går i, platserna du besöker och gatorna du trampar på har en aire av historia.

Mest fascinerad är jag av Hakelius damer. Kanske är det för att jag känner ett större släktskap till mitt eget köns historia, vilket gör deras liv mer verkliga för mig, eller så är det för Hakelius herrar är alla lite för viktiga för att komma nära, medan damerna kryper under mitt skinn. En orsak kan vara att jag inte hade en aning om dessa damer och vilka de var innan jag började läsa.

Hakelius skriver om sina damer som män skriver om kvinnor (ja, en grov genusrelaterad generalisering som ni får leva med och som i alla avseenden har undantag), de är sexuella, de ser ut och de är gifta. Det är visserligen oundvikligt i vissa avseenden men också lite tröttsamt. Som tur var är Hakelius beskrivningar och damer mer än så. Mest fångas jag av Edith Sitwell och Vita Sackeville West. Båda poeter och vidlyftiga personer utrustade med levnadslusta och vassa tungor. Draperade i brokad (Sitwell) eller klädda som unga snobbar (Sackeville West) stod de för en radikalism i sitt levnadssätt som är svårt att finna idag.  När jag vandrar genom Leighton House hör jag dem viska till mig. Deras övertygelser griper tag i mig och gör mig matt av något som närmast kan liknas vid avund.

Frederic Leighton ville att hans hem skulle vara konst, att allt skulle vara konst. Edith Sitwell var besatt av POESIN och Vita Sackeville West dyrkade i sin tur sitt barndomshem och dess landskap. Till skillnad från dessa människors romantiska omöjlighet präglas vår tid av en viss form av konformism, som jag själv är en hängiven slav under, som tar död på själen. Eller, den kanske inte tar död på själen men den tar död på kreativiteten och de storslagna uttrycken.

Kanske är det de hårda tiderna som får mig att längta efter ett romantiskt skimmer av konstnärlighet. Kanske är det för att allt ska vara så kvisttorrt realistiskt. Vilket det än är är jag oerhört trött på det. Inte för att jag har något större tålamod för dagens vurmande för estetik och romantik. För mig framstår dess företrädare främst som ytliga, och i sanning rätt självupptagna, människor som vill kunna röka på ett snyggt sätt. Nej det jag saknar är innerligheten och den galna övertygelsen. Att något är större än livet.

Trodde vi ja. Synd bara att av mer eller mindre oklara anledningar slutade tuben att gå vid Marbel Arch. Genom högtalarsystemet blev vi lovade att vi skulle börja röra oss om fem minuter. 30 minuter senare har vi inte rört oss en centimeter och vi bestämmer oss för att ta en taxi. Glada i hågen hoppar vi in i en taxi körd av Willie Nelson (eller åtminstone hans bror), ger honom adressen tre gånger och åker sedan iväg. Åt fel håll verkar det som, men övertygade som vi är om att en taxichaffis i London känner säker till all genvägar.

Det skulle vi aldrig ha gjort, efter ett tag blir jag väldigt misstänksam och vi är alla övertygade om att vi är på väg åt helt fel håll. Jag frågar lite försynt vart han kör. Chaffis Nelson reagerar inte. Jag frågar återigen, denna gången lite högre. Inget resultat. Till slut sitter jag och skriker åt Nelson som äntligen reagerar. Efter ett förvirrad ordväxling, en mycket upprörd Nelson och en än mer irriterad Isabella lyckas Stora A med hjälp av teckenspråk och sin Iphone förklara för Nelson att vi åker åt helt fel håll. Han börjar vifta med händerna och skyller på det usla intercomsystemet. Ett sätt att släta över det faktum att han själv är partiellt döv.

Väl på väg åt rätt håll infinner sig nästa problem. Nelson är vid det här laget lika trött på oss som vi är på honom, så från att ha rört oss i en ganska maklig takt kör vi nu speedracing genom centrala norra London. Lika bra är det för nu är vi 40 minuter sena till vår reservation (ni som har läst bloggen de senaste dagarna börjar kanske ana ett mönster här).

Vi slipper äntligen undan Nelson och drar en lättnadens suck över att vi alla lever och har lemmarna i behåll. Personalen hälsar oss i dörren till restaurangen med ett ”Isabella?” och ler förstående medan vi hämtar andan. Innanför dörrarna har vi en alldeles underbar kväll med god mat, trevlig stämning och en ung stilig man gick runt och sjöng opera, klädd som en blandning mellan Gaston (i Skönheten och Odjuret) och Zorro. Hans boots är något jag kommer dagdrömma om i månader framöver, skadad som jag är av alla Disney prinsar.

Äventyret fortsatte sedan till Stoke Newington, en folktom klubb och ett strulande DJ set. Men den innehåller så mycket resande att det får räcka för idag. Vi får helt enkelt ta en raincheck på berättelsen om Londons sämst skötta klubb.

Idag är allt lite mer sansat och framför allt något mer bakfullt. Men jag är fortfarande fantastiskt glad. Den rädslan jag har gått med den senaste månaden vilar för tillfället och nu kanske jag kan börja slappna av lite mer och njuta av att det här är mitt hem nu. För även om jag i mångt om mycket bestämt mig för att hålla undan oro och negativitet (Hej Mia Törnblom!) så har den oundvikligen funnits där i bakgrunden och viskat små otrevliga ord: tänk om du inte får ett jobb? Tänk om ni måste åka tillbaka? Tänk om det är så att ingen vill ha dig och att du egentligen är något sämre än vad du själv tror?

Jag tror att alla mer eller mindre går runt med liknande tankar. Jag tror också att det inte gör en människa glad att hänge sig åt dem eller ta dem på allt för stort allvar. Visst ska man vara ödmjuk och självrannsakande, men det betyder inte att man behöver ägna sig åt egomobbning. De tar trots allt detta ändå plats och utrymme i livet och det enda man får göra är att hantera dem bäst man kan utan att duka under.

Ibland har det känts som att gränsen är nådd, men så kommer man tillbaka och ger sig in i leken igen. Det är därför det här betyder så mycket för mig. Jag behöver inte vara den som står på sidan av, i alla fall inte den här gången.

Det är allas favorit klant som gör sig påmind igen. Idag hade jag nämligen en riktigt, riktigt viktig arbetsintervju. Främst var den viktig för att jag verkligen ville ha jobbet, men också för att det är den första vettiga intervjun jag har haft sedan jag fick jobbet på SOAS,

Eftersom att det hela var så viktigt bestämde jag mig för att vara på plats åtminstone en halvtimme innan utsatt tid så att jag skulle ha tid att ta en kaffe, hitta stället och lugna mina rätt så uppjagade nerver. Sagt och gjort gick jag hemifrån nästan en och en halv timme innan jag skulle vara där. Jag hoppade på bussen och inser att mitt Oystercard saknar pengar. Tur att jag har marginaler tänker jag och går till kiosken där jag brukar fylla på mitt kort.

Där väntar Fredd. Fredd har verkligen inte en bra dag och han hatar mig precis lika mycket som alla andra kunder i denna kiosk. Jag ler vänligt och ber om att få fylla på mitt Oyster, Fredd tittar på mig som om jag sagt att jag tänker mörda hans enda barn, suckar och pekar på en liten dosa. Jag lägger mitt Oyster där, tar fram mitt kort och Fredd börjar frenetiskt skaka på huvudet. Inte kort säger han bistert. Jag fortfarande leende pekar på kortmaskinen och säger försynt att de senaste fem gångerna jag behövt fylla på mitt Oyster har det gått utmärkt. Nu suckar Fred igen och skakar på huvudet. Jag tackar honom för hans fantastiska service och springer till Paddingtons tunnelbanestation.

Här är det någonting ni bör känna till om London: efter klockan halv tio så är det nästan bara turister som rör sig i tunnelbanan. Vilket ett betyder att det är lugnare men också två; alla idioter samlas på en och samma plats. Och det är verkligen inte så att jag tycker att alla turister är idioter. Främst för att jag själv till och från är en. Men de som var samlade på Paddington idag var det utan tvekan. Köerna för att fylla på sitt kort var oändliga och trots att jag bad snällt om att få gå före i kön för att jag var sen till en intervju var det ingen som riktigt köpte den ursäkten. Så jag fick vänta på varenda jävla sate som med kontanter skulle köpa biljetter till sig och hela sin sexmanna stora Italienska familj. Självklart så tog de inte och begärde flera biljetter på samma gång. Nej då, alla biljetter skulle individuellt tryckas in och betalas för. TACK FÖR DET!

När jag väl fyllt på mitt kort var jag orolig för att jag inte skulle hinna trots allt. Så jag tar en taxi. Lättad lutar jag mig tillbaka när chauffören säger att det kommer ta ca 13 minuter. Efter 25 har jag börjat kallsvettas. Jag ringer företaget och säger att jag kommer bli lite sen p.g.a trafiken och ber chauffören att skynda på som satan.

Till slut hamnar vi på rätt gata och jag är ca 10 min sen. Här hittar varken jag eller chauffören själva byggnaden. Jag hoppar av och börjar springa runt som en yr höna. Ringer till företaget igen och får direktioner. De leder verkligen inte rätt. Ringer igen och får nya direktioner. De är inte mycket bättre de. Till slut svarar en trevlig ung man som lugnt och sansat leder mig rätt.

Jag ringer på porten. Till fel företag. Försöker igen och de släpper in mig. Här missar jag att det är en tröskel i grinden så jag far, med ena foten utanför tröskeln och andra innanför, ner på asfalten. Van vid att ramla som jag är tar jag ett djupt andetag och ser att grinden börjar gå igen och jag kommer inte kunna få upp den igen. Där utanför ligger min sko. Min ena sko från mitt enda par Prada som jag ärvt av Anna.  I vild frenesi slänger jag mig mot grinden och får tag på skon. Nu är jag tjugo minuter sen.

Lika samlad som Torsten Flink äntrar jag kontoret och påbörjar intervjun. Efteråt lämnar jag stället och ringer hulkandes till mamma och efter det till Stora A.

Hur det gick?

JAG FICK JOBBET! Och kan numera titulera mig Project Manager.

(Inte illa pinkat för världens kanske i särklass klumpigaste trähäst.)

Väl i Hyde Park var det ett jädra liv för inte bara firade svenskarna midsommar utan britterna gick på hårdrocksfestival hundra meter därifrån. Det mest bisarra från två världar således. Med solen i ansiktet dukade vi upp vår picknick, öppnade ölen och fascinerades över hur ca tre tusen svenskar invaderat parken (och ändå var det väldigt mycket plats över). Det är nog det närmaste festival vi kommer komma det här året. I Hyde Park blev vi sittandes i åtminstone fem timmar och  jag lyckades bränna både näsa och kinder. När vi väl begav oss hem var det till tonerna av Bon Jovi som då intagit scenen på hårdrocksfestivalen.

Idag, sommarens hitintills varmaste dag, gömmer vi oss inomhus och fixar med saker som vi inte hunnit göra i veckan. Det vill säga diska, tvätta och lyssna på Mark Levengods sommarprat. Och jag klagar verkligen inte.

Och ja, det var jag som höll i saxen.

Våra fönsterkarmar vid inflytt:

Efter två timmars skrapande:

Några frågor på det?

Det blev inget Oxford i söndags. Mest för att vi låg och latade oss större delen av förmiddagen. Väl uppe vid pass ett så gick vi och frukostfikade på Nero, en av många kaffekedjor här i London. Det är lagom mysigt, mest går jag dit för kaffets skull.

Efter detta bestämde vi oss för att utforska lite okända delar av området och gissa vad! Vi hittade det finaste stället! Det heter Little Venice och ligger ca 15 minuters gång väg från vår lägenhet. Där ligger det en massa kanalbåtar och man kan promenera längst kanalen ända bort till Regents Park, vilket vi planerar att göra så snart som möjligt.

Annars regnar det mest här för tillfället och har gjort så i tre veckor. Rätt tröttsamt, men jag överlever. Kan se fram emot en svensk midsommar i London i alla fall, hur många gånger är man med om det?

Först gick jag upp och ut, köpte blommor, frukost och kaffe. Gjorde omelett och satte rosorna i vas. Väckte Stora A och hade långfrukost. Kände mig bra mycket lugnare och gladare än vad jag gjort hela veckan. Log till och med lite grand mellan regnskurarna när jag gick hem från Sainsburys. Sainsburys är för övrigt där vi handlar. Det är en liten expresshop som ligger mitt i tågstationen (Paddington), den är lite smådyr men vi är lata så det får vara så.

Efter det har jag sökt jobb. Så många jobb att jag inte ens kommer ihåg hur många eller ens vilka. Det ringde en kvinna också och tyckte att jag ska jobba inom sales. Jag vet inte jag. Det är inte riktigt min starkaste sida eller vad säger ni? Eller så är det bara så att jag inbillar mig att jag är kass på det. Vem vet. Men med tanke på hur många saker jag avskyr i denna världen (och hur många av dem som omfattas av försäljning) känner jag mig lätt tveksam.

Ikväll ska jag hem till Maria och drick vin. Och lätta lite på hjärtat. Imorgon: Oxford?