Hat föder hat Malou von Sievers

Det finns en bloggerska som heter Kissie, du kanske har läst om hennes framfart på nätet och märkt medias facsination för hennes person. Nu senast ägnade Malou von Sivers dryga 10 minuter åt att nagelfara näthatet och framför allt Alexandra ”Kissie” Nilsson i sitt program Efter tio. Ett program som Kissie själv valde att inte delta i, trots inbjudan. Och det är synd.

För det är anmärkningsvärt att en diskussion som handlar om etiska gränser på nätet känns så oerhört befriad från de samma. von Sivers poängterar i en punkt av programmet att människor som inte är närvarande inte heller ska behöva bli anklagade för saker de inte kan svara på. En lovvärd inställning. Men det gäller tydligen inte uppkäftiga tonårsbloggare som struntar i att dyka upp i von Sivers program.

Den som läst Alexandra Nilssons blogg kan inte undgå att den är elak, barnslig, löjligt provokativ och på många sätt desperat. Att konstatera det är att skjuta i öppet mål. Det gör också Kissies blogg och hennes person så oerhört tacksamma att angripa. Ingen kommer att protestera. Kissie är ond och alla som inte är som Kissie är goda. Det osar av moralisk självrättfärdighet.

Förlorad är frågan som Hanna Arendt för mycket länge sedan väckte om ondskans banalitet. Vad har gjort att det är så lätt för så många att vara elaka, hotfulla och vidriga på nätet? I den offentliga debatten har det alltid funnits vägar att vara elak, att smutskasta eller på andra sätt förminska sin motståndare. Kutym har varit att så länge du är välformulerad, rolig och vass är det inget större problem att kalla någon dum eller talanglös. Det går till och med att skratta åt. Så kom en dag bröderna Schulman och började dra saker till sin spets. Med en viss elegans kan tilläggas. De växlade mellan det accepterade och det rakt ut plumpa och trots debacel fick de sitt rum i offentligheten. För att de trots allt var vuxna män som som angrep andra vuxna. Ibland var de till och med riktigt roliga.

Nu har en ny generation stigit fram, utan större tålamod eller intresse av vad som är god ton. De har skrattat åt människor som gör bort sig i TV (Hjälp jag är med i en japansk TV-show, Wipeout, 75% av programmen på MTV), de har sett människor bli kända för att de super och käftar emot och de har internet. Monkey see, monkey do. Men det är inte roligt längre, eller hur? Vad kan då vara lättare än att skylla på någon annan så att man själv slipper ta på sig ansvaret.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: