Anaïs Nin – Incestens hus

Nu har äntligen nya ordkonst kommit ut och därmed också min recension av Anaïs Nins Incestens hus. Köp gärna ett ex om ni får möjlighet. Annars tänkte jag, eftersom att jag vet att det finns ett hängivet Nin-fan bland mina läsare, lägga ut texten här också för allmän beskådan. Ska dock tilläggas att när jag läser den här recensionen i efterhand undrar jag vad fan jag egentligen gjorde. Språket är verkligen vidrigt även om jag fortfarande tycker att kopplingen Nin och objektiv chans är fruktbar.

Incestens hus
Anaïs Nin
Övers: Helena Eriksson & Helena Fagertun
Sphinx bokförlag

Den som är intresserad av att läsa Anaïs Nin bör ha i åtanke att kopplingen mellan Nin och psykoanalysen är stark. Nin genomgick psykoterapi och upptäckte under denna begär och strömningar hos sig själv. Hon beskriver i sina dagböcker hur hon känner ett behov av att utforska sina upptäckter och ser dem som en del av att vara en fulltalig människa. Under samma tid skriver hon också sin prosadebut Incestens hus. Språket blir till medlet genom vilket hon förstår de nya dimensioner av liv och verklighet som uppenbaras för henne under terapisessionerna.

De tämligen nya relationer hon skapar med paret June och Henry Miller, där båda kom att bli avgörande för hennes författarskap och för hennes person, är också återkommande i verket, där June Miller, som i dagböckerna påminner mycket om bokens Sabina, integreras som en del av Nin själv och Henry Miller blir en kritisk motpol som läsare. Freud menar att vi i vår identifikations process söker efter upprepningar och dubbletter, en tanke som surrealisterna anammade. Nin skapar denna upprepning i sina karaktärer och låter dem spegla varandra. Språkets metaforiska lager, poetiken och symbolerna förstärker dubbelheten mellan verklighet och dröm och skapar en spänning mellan det undermedvetna jaget och verklighetens jag.

Surrealisten André Breton var även han influerad av psykoanalysen och såg på skapandet som ett uttryck för objektiv chans. Subjektet, konstnären, plockar upp ett intryck från den verkliga världen och internaliserar den i sitt sinne. I brytningspunkten mellan dessa två världar uppstår objektiv chans. Ett tillstånd i vilket världen ses genom tecken och konstnärens undermedvetna finns integrerat i världen på ett sätt som gör det möjligt att utforska genom konstnärliga uttryck.  Och jag kan inte undgå att tänka att detta tänkesätt återkommer i Anaïs Nins symboltyngda Incestens Hus.

Som alltid hos Nin, undantaget hennes erotiska noveller, ligger fokus på jaget som skapas och omformas. Ett sökande som börjar i ett prenatalt stadium omslutet av vatten. Utkastad och i längtan söker jaget  en identitet och finner det  i världen, i Sabina:

”Jag var olik alla män, och mig själv. Men i dig ser jag den del av mig som är du. Jag känner dig inom mig; jag känner hur min egen röst blir djupare, som om jag insöp dig och varje tråd av likhet lötts ihop och man inte längre kan se skarven.”

Jaget är sinnebilden, legenden, Sabina är kvinnan i världen vars ansiktes skönhet är känt av alla män. Dessa möts och enas, skapar en identitet och ett tecken för jaget och dess begär.

Som roman är Incestens hus svåråtkomlig och skiljer sig mot Nins mer direkta erotik. De tydliga influenserna av psykoanalys känns hopplöst tidsbundna och romanen funkar inte riktigt i en modern kontext. Som tidsdokument och poesi finns det dock mer att hämta. Nin har ett livfullt och karismatiskt språk, inte helt olikt den brokad som Henry Miller utmålade det som. Djupen finns där och för att riktigt kunna ta åt sig Nins prosa tycker jag att det enda rätta är att försöka gå en omväg kring den psykoanalytiska bördan. Något som Helen Fagertun delvis gör i sitt intressanta efterord. Mer problem har jag med Helen Erikssons livmodersreferneser som för tankarna till Julia Kristeva.

Att Sphinx bokförlag ger ut denna bok av Nin tycker jag är mycket lämpligt. Det är en intressant och imponerande samling och jag ser fram emot den kommande utgivningen. Speciellt den tidigare omnämnde Breton eftersom att jag tror att läsningen av hans surrealistiska manifest ytterligare kan fördjupa läsningen av Incestens hus.

Annonser

2 thoughts on “Anaïs Nin – Incestens hus

  1. S skriver:

    Hurra! Mer skamlös reklam, Isabella. När jag flyttade förra veckan så fick jag inte med mig hela min Nin-samling. De svenska utgåvorna 4-6 var plötsligt inte kvar i bokflyttlådorna – panik! Som tur är fick jag den gamla incesten med mig.

  2. isasa skriver:

    Yeay. När jag läser den här recensionen i efterhand undrar jag vad fan jag egentligen gjorde. Språket är verkligen vidrigt även om jag fortfarande tycker att kopplingen Nin och objektiv chans är fruktbar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: