Bara lite kort om det här med Galliano

För mer än ett år sedan skrev jag om Coco Chanel och nazismen. Mina poäng var främst att om vi nu ska betrakta mode som något mer än bara en ytlig lek och något som hör hemma i den kulturella sfären så är det dags med lite idékritik. Utvärdera formspråk och tankegods, vidga horisonten åt lite olika håll. Sådant som vi andra kulturnördar har pysslat med sedan Dacke dog.

Inte mycket har hänt förstås (och jag tror verkligen inte att min krönika i Borås tidning gjorde att modevärlden baxnade), utan större delen utav dagens moderapportering kretsar kring trender och kommersialism. När de större tidningarna (läs DN och SvD) skriver om mode är det ur ett rätt föråldrat perspektiv; antingen är det ikoner som hyllas eller tygbitar som analyseras. Det finns alltid en viss vördnad inför hantverket och det kreativa geniet i dessa texter som, förutom att tråka ihjäl mig, är ungefär lika distanserat som när Elin Kling recenserar sin egen kollektion på H&M.

Och så kommer John Galliano och bajsar på alltihopa. Maria Lindholm menar att detta spräckt modevärldens trygghetsbubbla, en bubbla i vilken alla agerar som de tre aporna: ingen ser, ingen hör och ingen talar om vad de kreativa genierna gör när de inte skapar. Men kom igen, behövdes det verkligen ett nazistiskt fyllo för att förljugenheten skulle spotta oss rakt i ansiktet?

Självklart inte. Alla som är det minsta lilla intresserade om form vet att modevärlden är ett ormbo av pengar, storhetsvansinne och tankar om det kreativa geniet. Lindholm har rätt i att modevärlden fortfarande håller fast vid en idé om det stora geniet som slår sig fritt från omvärlden och alla vill vara kompis med den stora kreatören.

Det intressanta i den här soppan är inte att Galliano är en nazi-kramare. Utan däremot den miljö som sopar under mattan och förlåter. Vad är det som gör att alla dessa människor tiger för att några få ska få fortsätta vara genier? Lindholm citerar chefredaktören för italienska Vouge, Franca Sozzani, som på tidningens hemsida skriver hur hon ”skräms av hur dessa unga människor vill bli kända och tjäna pengar på att krossa ett geni””. Ungefär som när Frankrikes kulturminister förfasades över de som ville få Polanski utlämnad för rättegång i USA. Det är en skam när ett geni hålls till svars för sina handlingar, då upphör den ju att vara ett geni.

Jag kan inte annat tycka att detta hör samman med den okritiska röst som bär modevärlden. När alla är kompis med alla är det svårt att vara den som sätter Louboutin-klackarna i backen. Beroendeställningen gör att alla håller varandra om ryggen. Att det sedan bland dessa finns vissa som har mage att förfasa sig när trollet spricker och allting sipprar ut i offentligheten, det är en dubbelmoral som heter duga.

 

 

 

Ps. Missa inte att Röhsska fixar en ”Hall of shame”. Veckans bästa pr-trick.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: