Kategoriarkiv: Konst

Leighton House och mina drömmar om det grandiosa

Idag var vi på besök i Leighton House. En fantastisk kvarleva från 1800-talets Aesthetic Movment och konstnären Frederic Leightons bostad under samma tid. Leighton, som fick representera Storbritannien på den stora världsutställningen i Paris 1900 och som också var del av Royal Academy, lät fylla Leighton house med kakel från Syrien, konst i varje hörn, tapeter ritade av William Morris och en alldeles egen inomhusfontän.

Att vandra runt i Leighton House är som att få känna lukten av något som verkar smaka underbart gott men som man aldrig kommer att få äta. Det är skuggor och fantasier från en skönhetssökande dekadens som är myllrig, kollrig och helt avhängig enorma summor pengar. En värld som jag fått mig väldigt mycket till livs, i alla fall har den kittlat min fantasi, sedan jag flyttade hit till London. Lustigt nog via den svenske Johan Hakelius tegelstenar om kuriösa engelska damer och herrar (Ladies och Döda vita män).

Det är något visst att läsa om dessa personligheter, som till större delen hade sina storhetstider under senare delen av 1800 talet till 1900 talets mitt, här i London där historien omgärdar en på ett högst påtagligt sätt. Inte bara de blå plakaten på husen påminner dig om alla historiska personer utan också namnen på områdena du går i, platserna du besöker och gatorna du trampar på har en aire av historia.

Mest fascinerad är jag av Hakelius damer. Kanske är det för att jag känner ett större släktskap till mitt eget köns historia, vilket gör deras liv mer verkliga för mig, eller så är det för Hakelius herrar är alla lite för viktiga för att komma nära, medan damerna kryper under mitt skinn. En orsak kan vara att jag inte hade en aning om dessa damer och vilka de var innan jag började läsa.

Hakelius skriver om sina damer som män skriver om kvinnor (ja, en grov genusrelaterad generalisering som ni får leva med och som i alla avseenden har undantag), de är sexuella, de ser ut och de är gifta. Det är visserligen oundvikligt i vissa avseenden men också lite tröttsamt. Som tur var är Hakelius beskrivningar och damer mer än så. Mest fångas jag av Edith Sitwell och Vita Sackeville West. Båda poeter och vidlyftiga personer utrustade med levnadslusta och vassa tungor. Draperade i brokad (Sitwell) eller klädda som unga snobbar (Sackeville West) stod de för en radikalism i sitt levnadssätt som är svårt att finna idag.  När jag vandrar genom Leighton House hör jag dem viska till mig. Deras övertygelser griper tag i mig och gör mig matt av något som närmast kan liknas vid avund.

Frederic Leighton ville att hans hem skulle vara konst, att allt skulle vara konst. Edith Sitwell var besatt av POESIN och Vita Sackeville West dyrkade i sin tur sitt barndomshem och dess landskap. Till skillnad från dessa människors romantiska omöjlighet präglas vår tid av en viss form av konformism, som jag själv är en hängiven slav under, som tar död på själen. Eller, den kanske inte tar död på själen men den tar död på kreativiteten och de storslagna uttrycken.

Kanske är det de hårda tiderna som får mig att längta efter ett romantiskt skimmer av konstnärlighet. Kanske är det för att allt ska vara så kvisttorrt realistiskt. Vilket det än är är jag oerhört trött på det. Inte för att jag har något större tålamod för dagens vurmande för estetik och romantik. För mig framstår dess företrädare främst som ytliga, och i sanning rätt självupptagna, människor som vill kunna röka på ett snyggt sätt. Nej det jag saknar är innerligheten och den galna övertygelsen. Att något är större än livet.

 

Annonser

Louis Vuitton: part II

Nu går konstnärinnan Nadia Plesner in i rond tre med LV. Jag vet inte vad ni tycker men personligen hoppas jag att hon kickar ass. Annars är det svårt att se hur vi ska kunna ha konstnärer som approprierar, tolkar och avbildar sin samtid.

En hyllning till Lina Neidestam

Under en intensiv tid i februari så läste jag igenom hela Lina Neidestams blogg från första till sista inlägg. Det hela började med att jag blivit så otroligt uttråkade på allting annat jag läste att jag klickade mig in på första bästa länkade blogg. Och där fanns hon. Detta under av vitsighet, feminism och kreativ lusta.

För det första så är det oerhört befriande att läsa en blogg som är smart och rolig utan att vara pretentiös.Själv tycker jag att det är vansinnigt svårt. Men Lina gör det med bravur. För hon är riktigt, riktigt duktig på att skriva för oss andra.

För det andra skrattar jag ihjäl mig åt Zelda. Jag tror faktiskt att Zelda är min kosmiska själsfrände till och från. Inte nog med att hon är lika självupptagen som jag, hon är dessutom lika självmotsägande och ilsk. Nu tänker du säkert att Zelda skulle kunnat vara din själsfrände också, och det är liksom lite det som är det vackra med Zelda. Hon är allas vår vän och kamrat. Det finns alltid något litet att identifiera sig med om man är en kämpande 80-talistbrutta med alldeles för mycket åsikter i förhållande till öron som vill lyssna.

För det tredje så inspirerar Lina Neidestam mig. Varje gång jag tittar på hennes fina Maran-manus eller läser en Zelda-stripp så tänker jag ”Jag kan också! Jag vill också!”. Detta är inte för att något Lina gör är simpelt, snarare skulle man väl säga att hon verkar jobba ihjäl sig för att göra det hon vill, men hon får mig att tro att det är möjligt. Att tjurnackat satsa på något och sedan få göra det. Om det så innebär ett snålande utan dess like och arbete 24 timmar om dygnet. Alternativen är så långt mycket värre. Lyckas jag skaffa mig Linas arbetsmoral så tror jag faktiskt att det blir människa av mig också.

 

Bilden är självklart gjord av Lina Neidestam och klicka dig nu för Guds skull in på hennes blogg!

 

 

Från Gallianos dumhet till Louis Vuitton

Det har blivit mycket mode här i bloggen det senaste, men det är så mycket dumt som föregår i din världen att det måste uppmärksammas på ett mer kvalificerat sätt. Nu senast kunde man läsa i DN om L&V desperata försök att skydda sitt varumärke vilket lett till att de gjort ett par, enligt mig, förhastade och något förödande beslut. I alla fall om de vill skydda sitt varumärke.

Det hela börjar med att den danska konststudenten Nadia Plesner beslutar sig för att göra något för att uppmärksamma situationen i Darfur hösten 2007. Hon hade tröttnat på att så många uppmärksammar Paris Hilton istället för att fokusera på viktiga saker som att människor dör. Så hon gjorde en teckning med ett svältande barn utrustat med tidens statussymboler, en chihauhau och en väska som liknar en av L&V fulare designer. Teckningen trycktes på t-shirts, såldes och llt överskott gick till medicin som skickades till Darfur.

Frid och fröjd kan man tänka.

Men så fick L&V nys om detta och stämde skiten ur Plesner. Efter ett tag så gick ärendet till förlikning. Plesner slutade sälja sina t-shirts men slapp i sin tur att betala L&V. Efter att ha rådfrågat sina advokater så bestämde sig Plesner istället för att göra en modern version av Guernica där den lilla pojken med väskan återfanns. Men L&V surnade till igen och utan att höra den motsatta sidan dömde en nederländsk domstol Plesner att böta 5000 euro för varje dag tavlan suttit uppe, i ett helt annat land.

Detta är inte bara anmärkningsvärt ur ett juridiskt perspektiv, eller för den delen moraliskt och mänskligt, utan även ur ett pr-mässigt. Utgångspunkten för L&V är att skydda sitt varumärke, det kan man på något vis förstå. De vill inte heller att någon ska tjäna pengar på deras design. Point taken. Problemet är att deras egna agerande sabbar mer för dem än vad denna ursprungliga t-shirt någonsin hade kunnat göra. Inte bara skapar de en situation där ett storföretag sätter dit en enskild människa utan de skapar en historia där de på inga sätt kan vinna. Bilden på barnet med väskan kablas ut i media, konstnären blir den goda David som skickar medicin till svältande människor och L&V de som hindrar henne. Hur sugen känner du dig att identifiera dig med det?

Istället för att så grovt misstolka budskapet som L&V gör, det vill säga att det handlar om deras väskor och inte en generell inställning i världen, borde de plocka upp det och jobba mot det. Visa upp hur de dels förstår att konstnärer måste kommentera sin samtid och samtidigt ta del av Plesners sak. De hade kunnat vara de goda: poängterat det hela, varit storsinta och sedan dubbla det Plesner drog in. Det hade med allra största säkerhet kostat mindre än deras juridiska kostnader och framför allt hade det inbringat enormt mycket goodwill. Nu framstår de mest som giriga, ignoranta och konstfientliga.

Utöver det så är det anmärkningsvärt att ett företag så grovt ska kunna inskränka den konstnärliga friheten, men det är en annan femma.

Bara lite kort om det här med Galliano

För mer än ett år sedan skrev jag om Coco Chanel och nazismen. Mina poäng var främst att om vi nu ska betrakta mode som något mer än bara en ytlig lek och något som hör hemma i den kulturella sfären så är det dags med lite idékritik. Utvärdera formspråk och tankegods, vidga horisonten åt lite olika håll. Sådant som vi andra kulturnördar har pysslat med sedan Dacke dog.

Inte mycket har hänt förstås (och jag tror verkligen inte att min krönika i Borås tidning gjorde att modevärlden baxnade), utan större delen utav dagens moderapportering kretsar kring trender och kommersialism. När de större tidningarna (läs DN och SvD) skriver om mode är det ur ett rätt föråldrat perspektiv; antingen är det ikoner som hyllas eller tygbitar som analyseras. Det finns alltid en viss vördnad inför hantverket och det kreativa geniet i dessa texter som, förutom att tråka ihjäl mig, är ungefär lika distanserat som när Elin Kling recenserar sin egen kollektion på H&M.

Och så kommer John Galliano och bajsar på alltihopa. Maria Lindholm menar att detta spräckt modevärldens trygghetsbubbla, en bubbla i vilken alla agerar som de tre aporna: ingen ser, ingen hör och ingen talar om vad de kreativa genierna gör när de inte skapar. Men kom igen, behövdes det verkligen ett nazistiskt fyllo för att förljugenheten skulle spotta oss rakt i ansiktet?

Självklart inte. Alla som är det minsta lilla intresserade om form vet att modevärlden är ett ormbo av pengar, storhetsvansinne och tankar om det kreativa geniet. Lindholm har rätt i att modevärlden fortfarande håller fast vid en idé om det stora geniet som slår sig fritt från omvärlden och alla vill vara kompis med den stora kreatören.

Det intressanta i den här soppan är inte att Galliano är en nazi-kramare. Utan däremot den miljö som sopar under mattan och förlåter. Vad är det som gör att alla dessa människor tiger för att några få ska få fortsätta vara genier? Lindholm citerar chefredaktören för italienska Vouge, Franca Sozzani, som på tidningens hemsida skriver hur hon ”skräms av hur dessa unga människor vill bli kända och tjäna pengar på att krossa ett geni””. Ungefär som när Frankrikes kulturminister förfasades över de som ville få Polanski utlämnad för rättegång i USA. Det är en skam när ett geni hålls till svars för sina handlingar, då upphör den ju att vara ett geni.

Jag kan inte annat tycka att detta hör samman med den okritiska röst som bär modevärlden. När alla är kompis med alla är det svårt att vara den som sätter Louboutin-klackarna i backen. Beroendeställningen gör att alla håller varandra om ryggen. Att det sedan bland dessa finns vissa som har mage att förfasa sig när trollet spricker och allting sipprar ut i offentligheten, det är en dubbelmoral som heter duga.

 

 

 

Ps. Missa inte att Röhsska fixar en ”Hall of shame”. Veckans bästa pr-trick.

Tankar kring Lee Miller


Det sägs att Man Ray var så rädd för Lee Miller att han var tvungen att ritualmörda hennes porträtt. Allt som krävdes var ett rakblad för att deformera hennes hals. Han hängde upp henne på en vit vägg med röd, klibbig färg rinnandes ner i droppar. Som en varning för verklighetens Lee Miller. Själv tänker jag på en falsk Jesus gestalt. En martyr för konstnärens lynniga temperament och självförakt. Okontrollerad i sin ilska.

Hur Lee Miller själv reagerade på händelsen förtäljer inte berättelsen. Jag vill tro att hon kände en inre triumf. Att hon gått segrande ur kampen mellan konstnären och hans modell. För genom sin handling var han tvungen att erkänna henne som något mer, någon mer, än föremålet för hans konstnärliga libido.

Att det finns en spänning mellan modell och konstnär är klart. Själv har jag upplevt den som nästintill elektrisk, kanske till och med erotisk. Det skapas en maktbalans mellan den skapande och den som återskapas. Men att denna maktbalans skulle vara ensidig har jag alltid haft svårt att relatera till. Modellen har ofta en makt över mig som jag känner mig beklämd över samtidigt som den är berusande, om än diffus. När samspelet tenderar att gränsa till det perfekta vet jag inte vart mitt skapande börjar och modellens återskapande av sig själv slutar. Människor som är konstverk i sig själva blir svåra att kontrollera men ger samtidigt den mest fulländade konsten.

Lee Miller var ett konstverk i sig själv, ett konstverk som hon skapade varje dag. Man Ray blev bara en kanal för henne att demonstrera sitt verk.
Jag kan förstå han ilska.

Förlust. Wanås 2008

För inte så länge sedan besökte jag utställningen Förlust på Wanås gods här i landsändan vi kallar Skåne. Wanås som sedan tidigare har en intressant skulpturpark har för året valt att satsa på en konsthalls utställning av det mer traditionella slaget.

Urvalet av konstnärer är litet men noga beräknat. Som förväntat kommenterar de alla mer eller mindre temat Förlust, eller snarare minnet av något förlorat. För de verk som presenteras cirkulerar kring den historiska förlusten av liv, rättigheter och identitet. Verken är politiska kommentarer av samtiden och historien, de talar med moralisk indignation om vilka förluster vi väljer att minnas och vilka som försvinner in i glömskan.

Vad består då denna moraliska indignation i? Inte så mycket det som presenteras i verken utan det som förblir osagt. Ta som exempel Emily Prince massiva minnesprojekt där hon har dokumenterat varje amerikansk soldat som stupat i kriget i Irak och Afghanistan. Hennes avbildningar av soldaterna är knappa, enkla och katalogartade. De är utelämnade som döda och som soldater. Vi minns dem som soldater i ett krig. Vi minns dem inte som individer utan som kollektiv massa. De blir till representanter för något som är galet och fel. De blir också en manifestation av det vi väljer att minnas. Motståndarnas offer är något som existerar enbart i sin frånvaro.

En annan typ av moralisk indignation står konstnären Alejandra Lundén för. Hennes verk För Tro – en installation med 843 byggklossar består av lekklossar i bjärta färger som inbjuder till lek. Konstnären har tillverkat klossarna för hand en efter en och på deras undersida finns namnen på de barn som omkommit i Israel-Palestina konflikten sedan september 2000. Klossarna utgör en morbid påminnelse om den lek som har blivit förgången.

Avindividualiseringen av de döda de vi minns är tydlig i båda dessa verk. Även i Christian Boltanskis verk Reliquaire upplever jag det som att individen tar ett steg tillbaka för massan. Den döda massan är ohygglig, svårförstålig och ogenomtränglig. Även om vi presenteras för individer så till vida att vi får deras namn, deras ansikten och kanske en kort summering av när de föddes och när de dog, så är de i dessa verk en del av en monumental död.

Även de andra verken på Wanås är undersökningar av Stora Händelser. Zoran Naskovski kontrasterar de ikoniska bilderna av John F Kennedys död med Jozo Karamatić klagande dödssång i verket Death in Dallas. Matthew Buckingham funderar över nationalarv i The Six Grandfathers, Paha Sapa, in the year 502,002 C.E. Lida Abdul porträtterar förlusten av religösa symboler i Clapping with Stones. Alla verken tar sig an händelser som har satt ett permanent avtryck i vårt medvetande.

Det är också detta som enligt mig är utställningens stora problem. Fokuset har kommit att landa på det kollektiva minnet och den kollektiva förlusten. Kommenterat av ett litet antal aktörer. Det är detta som är det kollektiva minnets natur. Det formuleras alltid av någon annan för några andra. Men i sin iver att visa kommentarerna på händelserna verkar det som om man från curatorernas sida glömt att även detta är ett bygge av en kollektiv minnesakt.

Ett sådant moment 22 är visserligen svårt att undgå. Speciellt inte när man har en vilja att säga någonting om historien och samtiden. Men det hade varit uppfriskande om det hade funnits något avbrott i detta kommenterande. En betraktelse av den enskilda förlusten som i sig kan vara universiell. Förlust presenterar ett sådant verk. Mona Hatoums Exodus I är två resväskor sammankopplade med människohår. Verket är enkelt, introvert och talar enbart inom sina egna ramar. Och det känns fantastiskt befriande att slippa omvärldsanalysen för en sekund och istället försöka förstå vad det här med förlust kan innebära för den enskilde individen.


Pressbild från wanas.se

För andra recensioner läs:
Min tidigare lärare Fred Andersson skriver om det förlorade minnet på SvD.
DN:s recensent Dan Jönssons betraktelser återfinner du här.

Våga vägra fattigmansdöden

Som jag tidigare nämnt har jag lyckan att ha ett antal mycket begåvade och kreativa människor i min bekantskapskrets. De flesta av dem lever på svältgränsen för att de valt att satsa på något de älskar att göra, som de brinner för. Många av dem jobbar heltid eller deltid för att kunna leva. Sedan går de till ett kontor eller en ateljé som de hyr in sig i och jobbar ett par timmar till för att sedan somna för sent, gå upp och upprepa gårdagen. De figurerar i tidningar, gör uppträdanden, skriver och illustrerar oftast gratis för att på något sätt kunna nå ut med sin konst och sina kunskaper. Och det är ju behjärtansvärt. Fantastiskt.

Men jag har å min sida tröttnat. På att alltid få höra att ”men du tycker ju det du jobbar med är roligt, inte behöver väl du betalt?” när jag framhåller att det faktiskt någon gång skulle vara trevligt med åtminstone en symbolisk summa för den tid och energi jag har lagt ner på mina skapelser. Sen när blev arbetsglädjen ett argument för att vägra att betala? Tyvärr, du gillar att vara läkare lite för mycket. Vi kan därmed inte höja din lön. Varför betala ut en lön över huvud taget egentligen? Du borde nöja dig med ynnesten att få pyssla med det som gör dig glad.

Humanister och konstnärer är alldeles för dåliga på att ta betalt. Att värdera sitt arbete. Det verkar som om vi alla är förundrade över att någon vill ha oss att vi i ren förvåning glömmer bort all möda som ligger bakom. Ibland är det verkligen inte kul att slita. Att kväll efter kväll jobba för att nå perfektion. Men det är det jag vill uppnå. Perfektion. Och det kräver blod, svett och tårar. Och möjligheten att lägga tid på illustrationen, texten, musiken. Att inte alltid oroa sig för huruvida räkningarna kommer att bli betalda.

Samhället i generellt är inte villigt att betala för den kultur som den brukar. Och kulturarbetarna vill så gärna föra ut sitt arbete. Detta är vansinne. Vi blir utsugna av en gemen massa som tar kultur för en självklarhet. Okej. Är det så ni vill ha det så fine. Då strejkar jag. Vi borde alla strejka. Tills den dagen då vi får åtminstone lite betalt för allt arbete. Hädanefter ska jag betala med de ynka penningarna jag drar in varje månad till varje människa vars arbete jag njuter av och uppskattar. Jag skiter i om det är svart och omoraliskt. Samhället har snyltat på oss allt för länge. Det är där omoralen ligger. Och vill resten ta del av det jag producerar, som jag inte frivilligt lämnar ifrån mig, så får ni fan i mig betala!