Kategoriarkiv: Litteratur

Leighton House och mina drömmar om det grandiosa

Idag var vi på besök i Leighton House. En fantastisk kvarleva från 1800-talets Aesthetic Movment och konstnären Frederic Leightons bostad under samma tid. Leighton, som fick representera Storbritannien på den stora världsutställningen i Paris 1900 och som också var del av Royal Academy, lät fylla Leighton house med kakel från Syrien, konst i varje hörn, tapeter ritade av William Morris och en alldeles egen inomhusfontän.

Att vandra runt i Leighton House är som att få känna lukten av något som verkar smaka underbart gott men som man aldrig kommer att få äta. Det är skuggor och fantasier från en skönhetssökande dekadens som är myllrig, kollrig och helt avhängig enorma summor pengar. En värld som jag fått mig väldigt mycket till livs, i alla fall har den kittlat min fantasi, sedan jag flyttade hit till London. Lustigt nog via den svenske Johan Hakelius tegelstenar om kuriösa engelska damer och herrar (Ladies och Döda vita män).

Det är något visst att läsa om dessa personligheter, som till större delen hade sina storhetstider under senare delen av 1800 talet till 1900 talets mitt, här i London där historien omgärdar en på ett högst påtagligt sätt. Inte bara de blå plakaten på husen påminner dig om alla historiska personer utan också namnen på områdena du går i, platserna du besöker och gatorna du trampar på har en aire av historia.

Mest fascinerad är jag av Hakelius damer. Kanske är det för att jag känner ett större släktskap till mitt eget köns historia, vilket gör deras liv mer verkliga för mig, eller så är det för Hakelius herrar är alla lite för viktiga för att komma nära, medan damerna kryper under mitt skinn. En orsak kan vara att jag inte hade en aning om dessa damer och vilka de var innan jag började läsa.

Hakelius skriver om sina damer som män skriver om kvinnor (ja, en grov genusrelaterad generalisering som ni får leva med och som i alla avseenden har undantag), de är sexuella, de ser ut och de är gifta. Det är visserligen oundvikligt i vissa avseenden men också lite tröttsamt. Som tur var är Hakelius beskrivningar och damer mer än så. Mest fångas jag av Edith Sitwell och Vita Sackeville West. Båda poeter och vidlyftiga personer utrustade med levnadslusta och vassa tungor. Draperade i brokad (Sitwell) eller klädda som unga snobbar (Sackeville West) stod de för en radikalism i sitt levnadssätt som är svårt att finna idag.  När jag vandrar genom Leighton House hör jag dem viska till mig. Deras övertygelser griper tag i mig och gör mig matt av något som närmast kan liknas vid avund.

Frederic Leighton ville att hans hem skulle vara konst, att allt skulle vara konst. Edith Sitwell var besatt av POESIN och Vita Sackeville West dyrkade i sin tur sitt barndomshem och dess landskap. Till skillnad från dessa människors romantiska omöjlighet präglas vår tid av en viss form av konformism, som jag själv är en hängiven slav under, som tar död på själen. Eller, den kanske inte tar död på själen men den tar död på kreativiteten och de storslagna uttrycken.

Kanske är det de hårda tiderna som får mig att längta efter ett romantiskt skimmer av konstnärlighet. Kanske är det för att allt ska vara så kvisttorrt realistiskt. Vilket det än är är jag oerhört trött på det. Inte för att jag har något större tålamod för dagens vurmande för estetik och romantik. För mig framstår dess företrädare främst som ytliga, och i sanning rätt självupptagna, människor som vill kunna röka på ett snyggt sätt. Nej det jag saknar är innerligheten och den galna övertygelsen. Att något är större än livet.

 

En hyllning till Lina Neidestam

Under en intensiv tid i februari så läste jag igenom hela Lina Neidestams blogg från första till sista inlägg. Det hela började med att jag blivit så otroligt uttråkade på allting annat jag läste att jag klickade mig in på första bästa länkade blogg. Och där fanns hon. Detta under av vitsighet, feminism och kreativ lusta.

För det första så är det oerhört befriande att läsa en blogg som är smart och rolig utan att vara pretentiös.Själv tycker jag att det är vansinnigt svårt. Men Lina gör det med bravur. För hon är riktigt, riktigt duktig på att skriva för oss andra.

För det andra skrattar jag ihjäl mig åt Zelda. Jag tror faktiskt att Zelda är min kosmiska själsfrände till och från. Inte nog med att hon är lika självupptagen som jag, hon är dessutom lika självmotsägande och ilsk. Nu tänker du säkert att Zelda skulle kunnat vara din själsfrände också, och det är liksom lite det som är det vackra med Zelda. Hon är allas vår vän och kamrat. Det finns alltid något litet att identifiera sig med om man är en kämpande 80-talistbrutta med alldeles för mycket åsikter i förhållande till öron som vill lyssna.

För det tredje så inspirerar Lina Neidestam mig. Varje gång jag tittar på hennes fina Maran-manus eller läser en Zelda-stripp så tänker jag ”Jag kan också! Jag vill också!”. Detta är inte för att något Lina gör är simpelt, snarare skulle man väl säga att hon verkar jobba ihjäl sig för att göra det hon vill, men hon får mig att tro att det är möjligt. Att tjurnackat satsa på något och sedan få göra det. Om det så innebär ett snålande utan dess like och arbete 24 timmar om dygnet. Alternativen är så långt mycket värre. Lyckas jag skaffa mig Linas arbetsmoral så tror jag faktiskt att det blir människa av mig också.

 

Bilden är självklart gjord av Lina Neidestam och klicka dig nu för Guds skull in på hennes blogg!

 

 

Intervjuer och dess objekt

Att göra en intervju med en person kan vara bland det svåraste som finns. Precis som med all annan kontakt med människor så handlar det om huruvida det funkar personer emellan, men framförallt hur mycket den andra parten, den utfrågade, är villig att bjuda på sig själv och vilken attityd den har gentemot den som frågar. En text som indikerar ett skräckexempel på intervjuobjekt är denna intervju med författaren Juli Zeh. Journalisten Annika Persson har verkligen försökt att få den något truliga Zeh att om möjligt ge en lite personlig prägel åt det hela, som ni kan se helt utan resultat.

De gånger jag har intervjuat människor har det gått relativt bra, men jag bävar inför den dagen jag möter någon som inte är det minsta intresserad av att svara på mina frågor. Jag har full respekt för att författare, musiker, konstnärer och liknande inte har det minsta lilla intresse av att låta sig intervjuas. Det är ett val vi alla får göra. Och till synes kan det vara så att det är journalisten som vinner på intervjun. Men som vi alla vet vid det här laget är effekten dubbel. Du som artist bjuder en bit på dig själv, din röst och din åsikt blir (förhoppningsvis utan större redigering) publicerad och på så sätt gör du reklam för din produktion. Journalisten å sin sida får material att publicera. Min enkla ståndpunkt är: har du tackat ja till en intervju kan du åtminstone vara artig, och så är jag artig tillbaka. Deal?

Problemet för den som blir intervjuad är ändå i slutändan att varje journalist kan vinkla sin artikel. Får du ett bra intryck av Juli Zeh? Nej inte jag heller. Hennes författarskap verkar intressant, och det för också journalisten fram, men författaren verkar nästan enbart bitter och tjurig. Och den vinkeln står journalisten för. Oavsett om vi vet om hur det verkligen var eller inte har Annika Persson valt att inte förmildra Zehs förmoda motsträvighet. Kanske som hämnd för att hon inte hittade till tunnelbanan?

Kommentar till kommentarerna kring Murakamis Sputnikälskling

De som har följt den här bloggen något så när vet att jag uppskattar Haruki Murakami väldigt mycket. När jag så ficka chansen att recensera Sputnikälskling, nyss utkommen på svenska, så tog jag den givetvis direkt.

Idag är första recensionsdagen för boken och jag har faktiskt med spänning väntat på kommentarerna. Och eftersom att jag inta kan publicera min recension innan tidningen kommit ut så tänkte jag köra en liten metaversion och kommentera recensionerna som kommenterar boken. Ni kan även se det som en tjänst till er läsare, ni slipper ju läsa varenda recension för att bilda er en uppfattning.

Först ut har vi Jan Arnalds recension från DN.se. Till att börja med gör den här recensionen mig lätt förvirrad. Har Arnald ens haft tid att läsa klart boken? Vissa av hans tolkningar kan jag visserligen hålla med om, som tankarna kring identiteten och dess klyvning. Men när han skriver om karaktären Sumires våldsamma begär efter affärskvinnan Myu och menar att de ”kommer kanske varandra så nära att en ny spricka öppnar sig i den verklighet vi uppfattar som så självklar.” så undrar jag om vi har läst samma bok. Närheten uppstår aldrig mellan Sumire och Myu för att Myu är komplett inkapabel att känna någonting fysiskt.

Som sagt har Arnald en poäng i sin analys av subjektet hos Murakami, men i övrigt tycker jag recensionen är slarvigt och hafsigt skriven. Det förvånar mig att inte Jonas Thente fått ansvaret att recensera Sputnikälskling då han tidigare recenserat Murakami och dessutom gjort det hyfsat bra.

Någon som däremot skriver klart och tydligt är Ellen Mattsson på Svenska Dagbladet. Hennes recension är rak och Mattson presenterar redigt och klart bokens huvudteman. Däremot kan jag kanske tycka att hon är något snäv i sin definition av god litteratur: är det verkligen författarens skyldighet att ge henne en mening med sitt läsande? Behöver litteraturen vara ändamålsenlig och upplysande? Kanske har jag missförstår Mattsson, men jag har svårt att se varför avsaknaden av betydelse för henne är ett problem för andra.

Om det däremot är så att Mattsson finner berättelsen svag, frånvarande eller meningslös och att Murakami är lite släpphänt med sitt material så lyssnar jag med ett annat öra.

Lisa JohanssonExpressen.se är förtjust i Murakami sedan tidigare men tycker nog att Sputnikälskling allra mest påminner om en ”mellanbok”.

En av få som går in på Murakamis sätt att begagna sig av författaraspiranten Sumires anteckningar på är Kristian FredénBorås Tidning. Han ser även kopplingar till Shakespeares En midsommarnattsdröm och tycker att Murakami, trots att han balanserar väldigt när banalitetens gräns, lyckas driva igenom sin roman. Fredén pekar även på kopplingen till Murakamis tidigare böcker genom den starka sinnesrörelsen som möjliggör kontakt med trancendenta världar. En annan poäng som är väl värd att ta med sig i läsandet av Sputnikälskling.

Över lag verkar det som om mottagandet av Murakamis sjätte bok på svenska har varit… något svalt. Inget översvallande jubel direkt. En del recensenter verkar vilja ge denna bok en större handklapp just på grund av att det är en Murakamibok men finner inte incitamenten för att göra det. Något som jag faktiskt tror kan stämma.