Kategoriarkiv: Leva i London

Leighton House och mina drömmar om det grandiosa

Idag var vi på besök i Leighton House. En fantastisk kvarleva från 1800-talets Aesthetic Movment och konstnären Frederic Leightons bostad under samma tid. Leighton, som fick representera Storbritannien på den stora världsutställningen i Paris 1900 och som också var del av Royal Academy, lät fylla Leighton house med kakel från Syrien, konst i varje hörn, tapeter ritade av William Morris och en alldeles egen inomhusfontän.

Att vandra runt i Leighton House är som att få känna lukten av något som verkar smaka underbart gott men som man aldrig kommer att få äta. Det är skuggor och fantasier från en skönhetssökande dekadens som är myllrig, kollrig och helt avhängig enorma summor pengar. En värld som jag fått mig väldigt mycket till livs, i alla fall har den kittlat min fantasi, sedan jag flyttade hit till London. Lustigt nog via den svenske Johan Hakelius tegelstenar om kuriösa engelska damer och herrar (Ladies och Döda vita män).

Det är något visst att läsa om dessa personligheter, som till större delen hade sina storhetstider under senare delen av 1800 talet till 1900 talets mitt, här i London där historien omgärdar en på ett högst påtagligt sätt. Inte bara de blå plakaten på husen påminner dig om alla historiska personer utan också namnen på områdena du går i, platserna du besöker och gatorna du trampar på har en aire av historia.

Mest fascinerad är jag av Hakelius damer. Kanske är det för att jag känner ett större släktskap till mitt eget köns historia, vilket gör deras liv mer verkliga för mig, eller så är det för Hakelius herrar är alla lite för viktiga för att komma nära, medan damerna kryper under mitt skinn. En orsak kan vara att jag inte hade en aning om dessa damer och vilka de var innan jag började läsa.

Hakelius skriver om sina damer som män skriver om kvinnor (ja, en grov genusrelaterad generalisering som ni får leva med och som i alla avseenden har undantag), de är sexuella, de ser ut och de är gifta. Det är visserligen oundvikligt i vissa avseenden men också lite tröttsamt. Som tur var är Hakelius beskrivningar och damer mer än så. Mest fångas jag av Edith Sitwell och Vita Sackeville West. Båda poeter och vidlyftiga personer utrustade med levnadslusta och vassa tungor. Draperade i brokad (Sitwell) eller klädda som unga snobbar (Sackeville West) stod de för en radikalism i sitt levnadssätt som är svårt att finna idag.  När jag vandrar genom Leighton House hör jag dem viska till mig. Deras övertygelser griper tag i mig och gör mig matt av något som närmast kan liknas vid avund.

Frederic Leighton ville att hans hem skulle vara konst, att allt skulle vara konst. Edith Sitwell var besatt av POESIN och Vita Sackeville West dyrkade i sin tur sitt barndomshem och dess landskap. Till skillnad från dessa människors romantiska omöjlighet präglas vår tid av en viss form av konformism, som jag själv är en hängiven slav under, som tar död på själen. Eller, den kanske inte tar död på själen men den tar död på kreativiteten och de storslagna uttrycken.

Kanske är det de hårda tiderna som får mig att längta efter ett romantiskt skimmer av konstnärlighet. Kanske är det för att allt ska vara så kvisttorrt realistiskt. Vilket det än är är jag oerhört trött på det. Inte för att jag har något större tålamod för dagens vurmande för estetik och romantik. För mig framstår dess företrädare främst som ytliga, och i sanning rätt självupptagna, människor som vill kunna röka på ett snyggt sätt. Nej det jag saknar är innerligheten och den galna övertygelsen. Att något är större än livet.

 

Annonser

London dag 7

Det är värmebölja här i London och än så länge har vi inte sett skymten av det beryktade regnet. Får man tro nyheterna så lär det fortsätta ett tag framöver och jag är noga med att inte klaga. Dagen har fortsatt i samma spår som gårdagen, vi skrotar mest runt och försöker förstå vart vi befinner oss och hur det ska kunna bli vardag.

Dock har vi lyckats med dagens föresatser: fixa en kastrull och internet. Det första tog faktiskt längre tid än det andra, tro det eller ej med tanke på vilka svårigheter vi har haft med min dator de senaste månaderna. Men efter en tur till det lokala internetcafét och ominstallering av drivrutiner så var den kakan fixad.

Kastrullen däremot var en annan femma. Lite småsnåla som vi ändå är, pengarna rullar så snabbt ändå, hade vi bestämt oss för att försöka hitta en loppiskastrull. Eftersom vi har en av världens mest kända andrahandsmarknader runt hörnet tänkte vi att det inte skulle vara något problem. Det var det. Portobello Road läger mer fokus på antikt än loppis och vill du hitta ett praktfullt art deco plan så är det platsen för dig. En ynka kastrull däremot gick inte att uppbåda.

Det gjorde oss dock ingenting och vi vandrade längre in i Notting Hill än vad vi tidigare gjort. Området har utan tvekan all charm man kan begära och nöjda slog vi oss ner och intog dagens pint. Vi enades om att lägga snålheten på hyllan och köpa en ny kastrull som vi redan spanat in ett par dagar tidigare. Jag brottades också med önskan om att köpa pelargoner men lyckades stoppa mig själv i sista sekund. Min vilja till att bygga bo är långt större än min plånbok.

Sedan vi kom hit har jag blivit helt besatt av pengar och arbete. Inte så förvånande kanske med tanke på att det är de två elementen som saknas mest, men det är lite frustrerande då jag tidigare alltid haft ett ganska avslappnat ”det löser sig” förhållande till de båda. Nu känns det som att mer står på spel.

Jag är dock övertygad om att det löser sig. Det är bara att gå med CV:t i hand till varje ställe som säger sig behöva personal och börja argumentera för sin arbetsförmåga. Så kommer jag väl få en lön till slut.