Kategoriarkiv: Tyck & Tänk

Leighton House och mina drömmar om det grandiosa

Idag var vi på besök i Leighton House. En fantastisk kvarleva från 1800-talets Aesthetic Movment och konstnären Frederic Leightons bostad under samma tid. Leighton, som fick representera Storbritannien på den stora världsutställningen i Paris 1900 och som också var del av Royal Academy, lät fylla Leighton house med kakel från Syrien, konst i varje hörn, tapeter ritade av William Morris och en alldeles egen inomhusfontän.

Att vandra runt i Leighton House är som att få känna lukten av något som verkar smaka underbart gott men som man aldrig kommer att få äta. Det är skuggor och fantasier från en skönhetssökande dekadens som är myllrig, kollrig och helt avhängig enorma summor pengar. En värld som jag fått mig väldigt mycket till livs, i alla fall har den kittlat min fantasi, sedan jag flyttade hit till London. Lustigt nog via den svenske Johan Hakelius tegelstenar om kuriösa engelska damer och herrar (Ladies och Döda vita män).

Det är något visst att läsa om dessa personligheter, som till större delen hade sina storhetstider under senare delen av 1800 talet till 1900 talets mitt, här i London där historien omgärdar en på ett högst påtagligt sätt. Inte bara de blå plakaten på husen påminner dig om alla historiska personer utan också namnen på områdena du går i, platserna du besöker och gatorna du trampar på har en aire av historia.

Mest fascinerad är jag av Hakelius damer. Kanske är det för att jag känner ett större släktskap till mitt eget köns historia, vilket gör deras liv mer verkliga för mig, eller så är det för Hakelius herrar är alla lite för viktiga för att komma nära, medan damerna kryper under mitt skinn. En orsak kan vara att jag inte hade en aning om dessa damer och vilka de var innan jag började läsa.

Hakelius skriver om sina damer som män skriver om kvinnor (ja, en grov genusrelaterad generalisering som ni får leva med och som i alla avseenden har undantag), de är sexuella, de ser ut och de är gifta. Det är visserligen oundvikligt i vissa avseenden men också lite tröttsamt. Som tur var är Hakelius beskrivningar och damer mer än så. Mest fångas jag av Edith Sitwell och Vita Sackeville West. Båda poeter och vidlyftiga personer utrustade med levnadslusta och vassa tungor. Draperade i brokad (Sitwell) eller klädda som unga snobbar (Sackeville West) stod de för en radikalism i sitt levnadssätt som är svårt att finna idag.  När jag vandrar genom Leighton House hör jag dem viska till mig. Deras övertygelser griper tag i mig och gör mig matt av något som närmast kan liknas vid avund.

Frederic Leighton ville att hans hem skulle vara konst, att allt skulle vara konst. Edith Sitwell var besatt av POESIN och Vita Sackeville West dyrkade i sin tur sitt barndomshem och dess landskap. Till skillnad från dessa människors romantiska omöjlighet präglas vår tid av en viss form av konformism, som jag själv är en hängiven slav under, som tar död på själen. Eller, den kanske inte tar död på själen men den tar död på kreativiteten och de storslagna uttrycken.

Kanske är det de hårda tiderna som får mig att längta efter ett romantiskt skimmer av konstnärlighet. Kanske är det för att allt ska vara så kvisttorrt realistiskt. Vilket det än är är jag oerhört trött på det. Inte för att jag har något större tålamod för dagens vurmande för estetik och romantik. För mig framstår dess företrädare främst som ytliga, och i sanning rätt självupptagna, människor som vill kunna röka på ett snyggt sätt. Nej det jag saknar är innerligheten och den galna övertygelsen. Att något är större än livet.

 

Annonser

Louis Vuitton: part II

Nu går konstnärinnan Nadia Plesner in i rond tre med LV. Jag vet inte vad ni tycker men personligen hoppas jag att hon kickar ass. Annars är det svårt att se hur vi ska kunna ha konstnärer som approprierar, tolkar och avbildar sin samtid.

Från Gallianos dumhet till Louis Vuitton

Det har blivit mycket mode här i bloggen det senaste, men det är så mycket dumt som föregår i din världen att det måste uppmärksammas på ett mer kvalificerat sätt. Nu senast kunde man läsa i DN om L&V desperata försök att skydda sitt varumärke vilket lett till att de gjort ett par, enligt mig, förhastade och något förödande beslut. I alla fall om de vill skydda sitt varumärke.

Det hela börjar med att den danska konststudenten Nadia Plesner beslutar sig för att göra något för att uppmärksamma situationen i Darfur hösten 2007. Hon hade tröttnat på att så många uppmärksammar Paris Hilton istället för att fokusera på viktiga saker som att människor dör. Så hon gjorde en teckning med ett svältande barn utrustat med tidens statussymboler, en chihauhau och en väska som liknar en av L&V fulare designer. Teckningen trycktes på t-shirts, såldes och llt överskott gick till medicin som skickades till Darfur.

Frid och fröjd kan man tänka.

Men så fick L&V nys om detta och stämde skiten ur Plesner. Efter ett tag så gick ärendet till förlikning. Plesner slutade sälja sina t-shirts men slapp i sin tur att betala L&V. Efter att ha rådfrågat sina advokater så bestämde sig Plesner istället för att göra en modern version av Guernica där den lilla pojken med väskan återfanns. Men L&V surnade till igen och utan att höra den motsatta sidan dömde en nederländsk domstol Plesner att böta 5000 euro för varje dag tavlan suttit uppe, i ett helt annat land.

Detta är inte bara anmärkningsvärt ur ett juridiskt perspektiv, eller för den delen moraliskt och mänskligt, utan även ur ett pr-mässigt. Utgångspunkten för L&V är att skydda sitt varumärke, det kan man på något vis förstå. De vill inte heller att någon ska tjäna pengar på deras design. Point taken. Problemet är att deras egna agerande sabbar mer för dem än vad denna ursprungliga t-shirt någonsin hade kunnat göra. Inte bara skapar de en situation där ett storföretag sätter dit en enskild människa utan de skapar en historia där de på inga sätt kan vinna. Bilden på barnet med väskan kablas ut i media, konstnären blir den goda David som skickar medicin till svältande människor och L&V de som hindrar henne. Hur sugen känner du dig att identifiera dig med det?

Istället för att så grovt misstolka budskapet som L&V gör, det vill säga att det handlar om deras väskor och inte en generell inställning i världen, borde de plocka upp det och jobba mot det. Visa upp hur de dels förstår att konstnärer måste kommentera sin samtid och samtidigt ta del av Plesners sak. De hade kunnat vara de goda: poängterat det hela, varit storsinta och sedan dubbla det Plesner drog in. Det hade med allra största säkerhet kostat mindre än deras juridiska kostnader och framför allt hade det inbringat enormt mycket goodwill. Nu framstår de mest som giriga, ignoranta och konstfientliga.

Utöver det så är det anmärkningsvärt att ett företag så grovt ska kunna inskränka den konstnärliga friheten, men det är en annan femma.

Bara lite kort om det här med Galliano

För mer än ett år sedan skrev jag om Coco Chanel och nazismen. Mina poäng var främst att om vi nu ska betrakta mode som något mer än bara en ytlig lek och något som hör hemma i den kulturella sfären så är det dags med lite idékritik. Utvärdera formspråk och tankegods, vidga horisonten åt lite olika håll. Sådant som vi andra kulturnördar har pysslat med sedan Dacke dog.

Inte mycket har hänt förstås (och jag tror verkligen inte att min krönika i Borås tidning gjorde att modevärlden baxnade), utan större delen utav dagens moderapportering kretsar kring trender och kommersialism. När de större tidningarna (läs DN och SvD) skriver om mode är det ur ett rätt föråldrat perspektiv; antingen är det ikoner som hyllas eller tygbitar som analyseras. Det finns alltid en viss vördnad inför hantverket och det kreativa geniet i dessa texter som, förutom att tråka ihjäl mig, är ungefär lika distanserat som när Elin Kling recenserar sin egen kollektion på H&M.

Och så kommer John Galliano och bajsar på alltihopa. Maria Lindholm menar att detta spräckt modevärldens trygghetsbubbla, en bubbla i vilken alla agerar som de tre aporna: ingen ser, ingen hör och ingen talar om vad de kreativa genierna gör när de inte skapar. Men kom igen, behövdes det verkligen ett nazistiskt fyllo för att förljugenheten skulle spotta oss rakt i ansiktet?

Självklart inte. Alla som är det minsta lilla intresserade om form vet att modevärlden är ett ormbo av pengar, storhetsvansinne och tankar om det kreativa geniet. Lindholm har rätt i att modevärlden fortfarande håller fast vid en idé om det stora geniet som slår sig fritt från omvärlden och alla vill vara kompis med den stora kreatören.

Det intressanta i den här soppan är inte att Galliano är en nazi-kramare. Utan däremot den miljö som sopar under mattan och förlåter. Vad är det som gör att alla dessa människor tiger för att några få ska få fortsätta vara genier? Lindholm citerar chefredaktören för italienska Vouge, Franca Sozzani, som på tidningens hemsida skriver hur hon ”skräms av hur dessa unga människor vill bli kända och tjäna pengar på att krossa ett geni””. Ungefär som när Frankrikes kulturminister förfasades över de som ville få Polanski utlämnad för rättegång i USA. Det är en skam när ett geni hålls till svars för sina handlingar, då upphör den ju att vara ett geni.

Jag kan inte annat tycka att detta hör samman med den okritiska röst som bär modevärlden. När alla är kompis med alla är det svårt att vara den som sätter Louboutin-klackarna i backen. Beroendeställningen gör att alla håller varandra om ryggen. Att det sedan bland dessa finns vissa som har mage att förfasa sig när trollet spricker och allting sipprar ut i offentligheten, det är en dubbelmoral som heter duga.

 

 

 

Ps. Missa inte att Röhsska fixar en ”Hall of shame”. Veckans bästa pr-trick.

Eller så är du bara ohyfsad

Jag gillar verkligen svepande generaliseringar. De ger en viss ordning i tillvaron och jag känner en viss tillförsikt i att det faktiskt är ganska lätt att urskilja generaliseringar mot sanning om man bar höjer nästippen ett par centimeter.

Vad jag däremot inte gillar är dumheter. Och sådana finns det ett antal av. Vi kan börja med dagens som går att läsa här. För den oinitierade kan jag berätta att vi i Malmö har gått och fått en tunnel. En lång fin tunnel som sträcker sig under hela Malmö över till det förlovade Köpenhamn. Denna tunnel har bland annat inneburit inställda tåg, otaliga förseningar och en hel del förvirring. Tydligen beter sig människor också som lantisar när de ska ta sig på tågen. Trängs som boskap gör de små liven.

Summan av kardemumman är att Lund och Malmöborna inte vet hur man för sig. Hur man går på gatorna eller står i en rulltrappa. Om vi jämför med Stockholm (denna etikettens högborg…) är vi allt riktigt bakom. Och visst är människor ohyfsade sett till dessa oskrivna regler som ännu inte existerar. Visst kan jag bli vansinnig när dubbeldäckarbarnvagnen med tillhörande föräldrapar tar upp den en meter breda trottoaren. Men att tillskriva detta beteende till lantlighet är väl ungefär lika kvalificerat som att förklara att kvinnor föredrar rött för att de plockade bär i skogen för tiotusen år sedan.

Själv har jag pendlat både mellan Lund-Malmö, Malmö-Köpenhamn och Malmö-Lund under ganska långa perioder i mitt liv. Det har definitivt inte varit något glädjeämne om vi säger så. Var enda litet fel som finns i boken har inträffat under de här resorna och det har varit uppenbart att Skånetrafiken vare sig har kapaciteten eller lusten att ta hand om regionens pendlare. Den ackumulerade frustration som man känner av vid Skånes perronger har inte med provinsiella beteenden att göra utan rätt och slätt att människor är irriterade till den punkt att de inte längre bryr sig. Omständigheterna brukar ta fram det värsta ur människor.

Detta i sin tur ursäktar ingenting. Det finns inga som helst orsaker till att vara ett själviskt litet monster vart du än rör dig. Men ohyfset har inget provinsiellt ursprung. Det bosätter sig i oss alla, hög som låg, bondtölp som storstadsråtta. Det hittar till och med vägen till krönikörer på Sydsvenskan.

 

Gendertrouble

Oj vad det finns mycket att skriva om idag! Vansinnigt roligt alltså! Först ut de här tokerierna: har någon av er läst den här artikeln i The Local om det svenska paret som avhåller sig från att avslöja sitt barns könsidentitet för omgivningen. Om inte läs den och läs sedan ”original” artikeln från Svd här.

Efter allt detta läsande ska jag nu komma till mina poänger. För det första måste jag säga att det är vansinnigt irriterande hur The Local har vinklat sin artikel och dessutom kommer med totala felaktigheter i sin artikel. Framför allt att de framför att föräldrarna mörkar det fysiska könet för barnet i fråga och genom de intervjuade framför att barnet kan ta skada av det föräldrarna gör emot barnet genom att dölja dess kön för det. Liknelser dras mellan en pojke vars penis blivit avskuren (!) genom en omskärelse som sedan uppfostrats till flicka. Men det finns alltså inga likheter mellan det här fallet och den penislösa pojkflickan. Detta barn har ett kön som det själv får förhålla sig till utan omgivningens fördomar om det och föräldrarna uttrycker även att om barnet skulle utveckla en übermacho eller ultrafemenin identitet så kvittar det dem, poängen är att hen ska få välja.

Det föräldrarna vill är att undanhålla barnets kön för omgivningen. Så att barnet, och för den delen föräldrarna, slipper är att utsättas för omgivningens stereotypa uppfattning om genus. Om detta kommer innebära att hen blir en friare människa rent generellt vågar jag inte uttala mig om, men rent könsnormativt lär hen undvika ett par genusfällor som omtänksamma människor lägger ut.

Det andra som stör mig är att människor inte på något sätt är källkritiska. Nu kanske det inte kan krävas av bloggare och de som kommenterar att de letar upp ursprunget till en artikel, men att Bloggkommentatorerna, som jag i vanliga fall tycker håller hög standard, inte verkar ha läst artikeln i Svd (som länkas i den amerikanska artikeln) förvånar mig. Speciellt då jag läser kommentarerna som helt baseras på detta ”missförstånd” om som The Locals journalist Lydia Parafianowicz gör sig skyldig till i sin artikel. Speciellt när det handlar om ett sådant kontroversiellt ämne som kön och barn tycker jag att det är schysst för de omskrivna att allt material kollas upp.

Själv vet jag inte om jag tror på tanken som sådan. Jag är fullt övertygad om att det kommer innebära en skillnad för barnet men det förändrar ingenting i stort. Dock tror jag inte heller att det är föräldrarnas ansats. De vill bara göra det som de tror är bäst för sitt barn: nämligen att låta det växa upp fritt från könsnormativa kommentarer från omgivningen.

Sexkampanjer, rätt och fel och annat smått och gott

Fi har startat en sexkampanj, det kanske ni har sett? Det finns en lite tattig reklamfilm och massa grattis publicitet att hämta genom att basunera ut att feminister har bättre sex, allt enligt en studie utförd av Laurie Rudman och Julie Phelan från Rutgers University i USA. Detta har satt igång en lite mindre diskussionsvåg där Elin Grelsson i Expressen anklagar Fi för att ”skapa(r) ännu mer skuldkänslor och krav kring att vara bra i sängen och ha bra sex.”.

När jag läser igenom Grelssons artikel blir jag ganska förvånad. För jag har själv svårt att se hur Fi:s kampanj så grovt går att misstolka. Ja, jag kan hålla med om att kampanjfilmen är bedrövligt hetronormativ, nästan plågsam att titta på, en studie i orgasmer a lá Sex and the city. Men resten av kampanjen som går ut på att ”feminister har bättre sex” har jag svårt att tvinga ner i Grelssons trånga fodral. För om jag har förstått henne rätt så bygger Fi upp en idealbild av hur sex bör vara ur ett feministiskt perspektiv. Något som hon grundar på genom en debattartikel av Gudrun Schyman på Newsmill och infotexten om kampanjen på Facebook.

Låt oss börja med infotexten citerad nedan:

”Feminister, både killar och tjejer, är alla vi som ser att det finns orättvisor mellan könen i vårt samhälle. Från styrelsemötet till sänghalmen. Det här är något vi tycker bör förändras. Svårare än så är det inte!
Alla dammiga gamla normer om könsroller och tjejer är si, killar är så, bär vi med oss till sängen. Ett förhållande som är jämställt, och kritiskt till den ordning som råder, blir ett öppnare och skönare förhållande. Ett sånt förhållande genererar mer och bättre sex!
Det finns inget jämställt sätt att ligga på – det handlar om att själv välja hur man vill ha sex.”*

Så som jag förstår det här citatet så stipulerar det:
1, vilka som här refereras till som feminister.
2, att det finns normativa strukturer som påverkar vårt sexliv.
3, om parterna inom ett förhållande kan resonera och förhålla sig kritiska till dessa normer så borgar det för större öppenhet kring sex.
4, att det finns ingen specifik typ av sex som är jämställt

Sammantaget så skulle jag säga att budskapet är att vi genom att förhålla oss kritiska mot könsroller också får möjlighet att friare förhålla oss till vår sexualitet. I mina ögon utgör det inte någon form utav skuld- och skambeläggande av sexuella prefernser utan en uppmaning till att reflektera över sin sexualitet och dess vilkor och därmed uppleva större sexuell tillfredsställelse.

För att gå vidare till Schymans inlägg på Newsmill skriver hon (appropå den psykologiserande trenden att ”var man är sin egen lyckas smed”):

”Lycka kräver reservationslösa relationer. Relationer fria från förtryck, makt och ägande. Sällan är det så tydligt som i en kärleksrelation. Så fort makt och ägande blandas in, vilket är det gängse med den könsmaktsordning som är plattform i alla våra samhällen, minskar möjligheten och förmågan att älska reservationslöst.”

Återigen så tycker jag att budskapet är frihet. Det enda kravet som lyfts fram är kravet om reservationslöshet; att ha möjligheten bli älskad utan att tvingas vara på det ena eller andra sättet. Återigen ligger budskapet långt ifrån det Som Grelsson läser in i Fi:s kampanj. När hon skriver:

”I Feministiskt initiativs värld verkar sex vara liktydigt med jämställda, heterosexuella par som har rättvist och icke-maktutövande sex med varandra.”

blir det en grov förenkling och tolkning av kampanjen. Framförallt i förståelsen av makt. Den makt som åsyftas är en strukturell makt, inte BDSM-lekar i sovrummet. Det är också svårt att förstå vad Grelsson menar med jämtällt och rättvist i artikeln, men jag får intrycket av att hon menar att det är mätbart. Vilket är konstigt då ingenting tyder på att kampanjen har den typ av agenda eller ideologi. Det handlar inte om att kravbelägga individer utan snarare om att lyfta fram att människor genom att adopterar ett feministiskt förhållningssätt (läs kritiskt) till normativa föreställningar om sexualitet kan uppleva större frihet.

Själva studien som sådan har undersökt om de stereotypa föreställningar som finns kring feminister (att de är solo, lesbiska, sexuellt oattraktiva i förhållande till icke-feminister) stämmer. Forskarna kom fram till att dessa fördomar är ogrundade. De konstaterade snarare att feminister oftast är nöjdare i sina relationer, orsaken till detta framkommer dock inte i artikeln.  Det är därför svårt att se just denna artikel om studien som något annat än ett konstaterande, utan några idealistiska komplikationer.

Jag förstår jag inte Grelssons invändningar, någon klokare får gärna upplysa mig om jag har missförståt. Dock är jag helt med henne i hennes känga mot den hetrosexualitet som florerar i kampanjen, inte snyggt för ett intersektionellt parti som Fi.

*Det kan mycket väl vara så att info-texten ändrats efter Grelssons text. Det vet jag faktiskt inte.

Sex på Aschberg

Mycket sex just nu och det gillar vi. Tittade på Aschbergs program om nätsex med Hanna Fridén, moraltanten EvaEmma Andersson, Felix Köning och kristdemokraten Rolf Åbjörnsson. Aktiv retorik från de som är för och en ganska tam comeback från de som var emot, nätsexet alltså.

Det vore fel att kalla detta en diskussion om nätsex för det var det verkligen inte. Även om Fridén och Köning höll sig till ämnet var det klart att kvällens  största konflikten stod mellan om det är okej med sex utanför relationer eller inte. De som var emot nätsexet ansåg att sex utanför äktenskap/relationer är något som oundvikligen leder till gråt, tandagnisslan, oönskade graviditeter och trasiga liv. Det enda sexet som är tryggt och fint är det mellan två personer över 18-år som har en bestående relation. Allt annat är perverterat om jag förstår argumentationen rätt.

Självklart är det omöjligt för EvaEmma Andersson och Rolf Åbjörnsson att förhålla sig positiva till nätsex: det är smutsigt. Vad jag däremot har svårt att förstå är varför de väljer att retirera till förakt för andra människor när de första argumenten vederläggs av Fridén och Köning. Jag väntade nästan på att Djävulen och Gud skulle göra entré mot slutet, för rationellt är det inte att börja utmåla alla som söker relationer på internet som samhällsfrånvända nördar eller diskvalificera alla dem som någon gång träffat en partner på internet.

Jag upplever det som en backlash. Trots att jag har mina invändningar mot den sexuella revolutionen så anser jag fortfarande att det är så att människor ska ha friheten att fritt utforma sin sexualitet, så länge denna inte skadar någon annan. Detta gäller både för barn och för vuxna. Samtidigt är det självklart de vuxnas ansvar att se till att detta sker på ett riskfritt sätt. Men förbud leder i det här fallet väldigt sällan till något positivt. Den typ av retorik som Andersson och Åbjörnsson använder sig av, som skam- och skuldbelägger, är inget annat än förtryckande och demagogisk. Härnäst kommer jag väl få höra att AIDS är ett straff från Gud. Jag betackar mig.

Nej tack, kvinnohatare

Igår läste jag en text ur Slitz som gjorde mig upprörd och förbannad. Jag tänker inte länka till texten eller personen i fråga för jag vill inte ge honom tillfredsttällelsen av att uppröra. Kort och gott handlade texten om hur man raggade feminister, så kallade manshatare, och hur de sedan njöt av sadomachokistiskt sex. Att ligga med en feminist var att få the time of your life, ett riktigt praktligg att karva in i sängkarmen.

Jag tänker inte här orera över hur fel jag tycker att han har, att det faktiskt inte är så att feminister är rigida manshatare. För varför ska jag behöva bevisa att feminister älskar män? Sedan när blev det relevant? Feminister i allmänhet, och jag i synnerhet, bryr sig ganska lite om enskilda manspersoner. Utifrån en uppfattning om generella maktstrukturer finns det en poäng jag vill göra, precis som jag förutsätter att moderater och sossar har en poäng med sina ideologiska uttalanden, även om den mer än sällan går mig förbi.

Vad jag däremot tänker skriva om det är kvinnohatarna. De som föredrar ett homogent sällskap där statusmarkörerna handlar om villebråd. Det är en kultur där män älskar män, identifierar sig med män och söker nära relationer med män. Som aldrig är specillt intresserade av kvinnor i sig utan snarare om att skryta inför sina manliga kompisar om vad de har gjort med kvinnorna. De som talar om ett hack i sängkarmen, skalper att samla.

Att män umågs med män är inget problem. Det som är ett problem är när deras kvinnosyn går så pass mycket över styr att kvinnor inte är något annat än utbytbart gods med specifika uppsättningar attribut som ger genklang i gruppen. Då det enda kvinnor är är ett bra eller dåligt ligg.

Nu vägrar jag att tro på den här nidbilden. Men det är inte en nidbild jag har skapat, eller som feminister har skapat, utan det är männen själva och deras pr-kanaler som vägrar släppa taget kring mannen utan hjärna vars högsta mål i livet är analsex och trekanter med tvillingar. Det är en självbild kommen ur förakt; jag vet bara inte vilka ni föraktar mest, kvinnorna eller er själva.

Hat föder hat Malou von Sievers

Det finns en bloggerska som heter Kissie, du kanske har läst om hennes framfart på nätet och märkt medias facsination för hennes person. Nu senast ägnade Malou von Sivers dryga 10 minuter åt att nagelfara näthatet och framför allt Alexandra ”Kissie” Nilsson i sitt program Efter tio. Ett program som Kissie själv valde att inte delta i, trots inbjudan. Och det är synd.

För det är anmärkningsvärt att en diskussion som handlar om etiska gränser på nätet känns så oerhört befriad från de samma. von Sivers poängterar i en punkt av programmet att människor som inte är närvarande inte heller ska behöva bli anklagade för saker de inte kan svara på. En lovvärd inställning. Men det gäller tydligen inte uppkäftiga tonårsbloggare som struntar i att dyka upp i von Sivers program.

Den som läst Alexandra Nilssons blogg kan inte undgå att den är elak, barnslig, löjligt provokativ och på många sätt desperat. Att konstatera det är att skjuta i öppet mål. Det gör också Kissies blogg och hennes person så oerhört tacksamma att angripa. Ingen kommer att protestera. Kissie är ond och alla som inte är som Kissie är goda. Det osar av moralisk självrättfärdighet.

Förlorad är frågan som Hanna Arendt för mycket länge sedan väckte om ondskans banalitet. Vad har gjort att det är så lätt för så många att vara elaka, hotfulla och vidriga på nätet? I den offentliga debatten har det alltid funnits vägar att vara elak, att smutskasta eller på andra sätt förminska sin motståndare. Kutym har varit att så länge du är välformulerad, rolig och vass är det inget större problem att kalla någon dum eller talanglös. Det går till och med att skratta åt. Så kom en dag bröderna Schulman och började dra saker till sin spets. Med en viss elegans kan tilläggas. De växlade mellan det accepterade och det rakt ut plumpa och trots debacel fick de sitt rum i offentligheten. För att de trots allt var vuxna män som som angrep andra vuxna. Ibland var de till och med riktigt roliga.

Nu har en ny generation stigit fram, utan större tålamod eller intresse av vad som är god ton. De har skrattat åt människor som gör bort sig i TV (Hjälp jag är med i en japansk TV-show, Wipeout, 75% av programmen på MTV), de har sett människor bli kända för att de super och käftar emot och de har internet. Monkey see, monkey do. Men det är inte roligt längre, eller hur? Vad kan då vara lättare än att skylla på någon annan så att man själv slipper ta på sig ansvaret.