En hyllning till Lina Neidestam

Under en intensiv tid i februari så läste jag igenom hela Lina Neidestams blogg från första till sista inlägg. Det hela började med att jag blivit så otroligt uttråkade på allting annat jag läste att jag klickade mig in på första bästa länkade blogg. Och där fanns hon. Detta under av vitsighet, feminism och kreativ lusta.

För det första så är det oerhört befriande att läsa en blogg som är smart och rolig utan att vara pretentiös.Själv tycker jag att det är vansinnigt svårt. Men Lina gör det med bravur. För hon är riktigt, riktigt duktig på att skriva för oss andra.

För det andra skrattar jag ihjäl mig åt Zelda. Jag tror faktiskt att Zelda är min kosmiska själsfrände till och från. Inte nog med att hon är lika självupptagen som jag, hon är dessutom lika självmotsägande och ilsk. Nu tänker du säkert att Zelda skulle kunnat vara din själsfrände också, och det är liksom lite det som är det vackra med Zelda. Hon är allas vår vän och kamrat. Det finns alltid något litet att identifiera sig med om man är en kämpande 80-talistbrutta med alldeles för mycket åsikter i förhållande till öron som vill lyssna.

För det tredje så inspirerar Lina Neidestam mig. Varje gång jag tittar på hennes fina Maran-manus eller läser en Zelda-stripp så tänker jag ”Jag kan också! Jag vill också!”. Detta är inte för att något Lina gör är simpelt, snarare skulle man väl säga att hon verkar jobba ihjäl sig för att göra det hon vill, men hon får mig att tro att det är möjligt. Att tjurnackat satsa på något och sedan få göra det. Om det så innebär ett snålande utan dess like och arbete 24 timmar om dygnet. Alternativen är så långt mycket värre. Lyckas jag skaffa mig Linas arbetsmoral så tror jag faktiskt att det blir människa av mig också.

 

Bilden är självklart gjord av Lina Neidestam och klicka dig nu för Guds skull in på hennes blogg!

 

 

Från Gallianos dumhet till Louis Vuitton

Det har blivit mycket mode här i bloggen det senaste, men det är så mycket dumt som föregår i din världen att det måste uppmärksammas på ett mer kvalificerat sätt. Nu senast kunde man läsa i DN om L&V desperata försök att skydda sitt varumärke vilket lett till att de gjort ett par, enligt mig, förhastade och något förödande beslut. I alla fall om de vill skydda sitt varumärke.

Det hela börjar med att den danska konststudenten Nadia Plesner beslutar sig för att göra något för att uppmärksamma situationen i Darfur hösten 2007. Hon hade tröttnat på att så många uppmärksammar Paris Hilton istället för att fokusera på viktiga saker som att människor dör. Så hon gjorde en teckning med ett svältande barn utrustat med tidens statussymboler, en chihauhau och en väska som liknar en av L&V fulare designer. Teckningen trycktes på t-shirts, såldes och llt överskott gick till medicin som skickades till Darfur.

Frid och fröjd kan man tänka.

Men så fick L&V nys om detta och stämde skiten ur Plesner. Efter ett tag så gick ärendet till förlikning. Plesner slutade sälja sina t-shirts men slapp i sin tur att betala L&V. Efter att ha rådfrågat sina advokater så bestämde sig Plesner istället för att göra en modern version av Guernica där den lilla pojken med väskan återfanns. Men L&V surnade till igen och utan att höra den motsatta sidan dömde en nederländsk domstol Plesner att böta 5000 euro för varje dag tavlan suttit uppe, i ett helt annat land.

Detta är inte bara anmärkningsvärt ur ett juridiskt perspektiv, eller för den delen moraliskt och mänskligt, utan även ur ett pr-mässigt. Utgångspunkten för L&V är att skydda sitt varumärke, det kan man på något vis förstå. De vill inte heller att någon ska tjäna pengar på deras design. Point taken. Problemet är att deras egna agerande sabbar mer för dem än vad denna ursprungliga t-shirt någonsin hade kunnat göra. Inte bara skapar de en situation där ett storföretag sätter dit en enskild människa utan de skapar en historia där de på inga sätt kan vinna. Bilden på barnet med väskan kablas ut i media, konstnären blir den goda David som skickar medicin till svältande människor och L&V de som hindrar henne. Hur sugen känner du dig att identifiera dig med det?

Istället för att så grovt misstolka budskapet som L&V gör, det vill säga att det handlar om deras väskor och inte en generell inställning i världen, borde de plocka upp det och jobba mot det. Visa upp hur de dels förstår att konstnärer måste kommentera sin samtid och samtidigt ta del av Plesners sak. De hade kunnat vara de goda: poängterat det hela, varit storsinta och sedan dubbla det Plesner drog in. Det hade med allra största säkerhet kostat mindre än deras juridiska kostnader och framför allt hade det inbringat enormt mycket goodwill. Nu framstår de mest som giriga, ignoranta och konstfientliga.

Utöver det så är det anmärkningsvärt att ett företag så grovt ska kunna inskränka den konstnärliga friheten, men det är en annan femma.

Bara lite kort om det här med Galliano

För mer än ett år sedan skrev jag om Coco Chanel och nazismen. Mina poäng var främst att om vi nu ska betrakta mode som något mer än bara en ytlig lek och något som hör hemma i den kulturella sfären så är det dags med lite idékritik. Utvärdera formspråk och tankegods, vidga horisonten åt lite olika håll. Sådant som vi andra kulturnördar har pysslat med sedan Dacke dog.

Inte mycket har hänt förstås (och jag tror verkligen inte att min krönika i Borås tidning gjorde att modevärlden baxnade), utan större delen utav dagens moderapportering kretsar kring trender och kommersialism. När de större tidningarna (läs DN och SvD) skriver om mode är det ur ett rätt föråldrat perspektiv; antingen är det ikoner som hyllas eller tygbitar som analyseras. Det finns alltid en viss vördnad inför hantverket och det kreativa geniet i dessa texter som, förutom att tråka ihjäl mig, är ungefär lika distanserat som när Elin Kling recenserar sin egen kollektion på H&M.

Och så kommer John Galliano och bajsar på alltihopa. Maria Lindholm menar att detta spräckt modevärldens trygghetsbubbla, en bubbla i vilken alla agerar som de tre aporna: ingen ser, ingen hör och ingen talar om vad de kreativa genierna gör när de inte skapar. Men kom igen, behövdes det verkligen ett nazistiskt fyllo för att förljugenheten skulle spotta oss rakt i ansiktet?

Självklart inte. Alla som är det minsta lilla intresserade om form vet att modevärlden är ett ormbo av pengar, storhetsvansinne och tankar om det kreativa geniet. Lindholm har rätt i att modevärlden fortfarande håller fast vid en idé om det stora geniet som slår sig fritt från omvärlden och alla vill vara kompis med den stora kreatören.

Det intressanta i den här soppan är inte att Galliano är en nazi-kramare. Utan däremot den miljö som sopar under mattan och förlåter. Vad är det som gör att alla dessa människor tiger för att några få ska få fortsätta vara genier? Lindholm citerar chefredaktören för italienska Vouge, Franca Sozzani, som på tidningens hemsida skriver hur hon ”skräms av hur dessa unga människor vill bli kända och tjäna pengar på att krossa ett geni””. Ungefär som när Frankrikes kulturminister förfasades över de som ville få Polanski utlämnad för rättegång i USA. Det är en skam när ett geni hålls till svars för sina handlingar, då upphör den ju att vara ett geni.

Jag kan inte annat tycka att detta hör samman med den okritiska röst som bär modevärlden. När alla är kompis med alla är det svårt att vara den som sätter Louboutin-klackarna i backen. Beroendeställningen gör att alla håller varandra om ryggen. Att det sedan bland dessa finns vissa som har mage att förfasa sig när trollet spricker och allting sipprar ut i offentligheten, det är en dubbelmoral som heter duga.

 

 

 

Ps. Missa inte att Röhsska fixar en ”Hall of shame”. Veckans bästa pr-trick.

Eller så är du bara ohyfsad

Jag gillar verkligen svepande generaliseringar. De ger en viss ordning i tillvaron och jag känner en viss tillförsikt i att det faktiskt är ganska lätt att urskilja generaliseringar mot sanning om man bar höjer nästippen ett par centimeter.

Vad jag däremot inte gillar är dumheter. Och sådana finns det ett antal av. Vi kan börja med dagens som går att läsa här. För den oinitierade kan jag berätta att vi i Malmö har gått och fått en tunnel. En lång fin tunnel som sträcker sig under hela Malmö över till det förlovade Köpenhamn. Denna tunnel har bland annat inneburit inställda tåg, otaliga förseningar och en hel del förvirring. Tydligen beter sig människor också som lantisar när de ska ta sig på tågen. Trängs som boskap gör de små liven.

Summan av kardemumman är att Lund och Malmöborna inte vet hur man för sig. Hur man går på gatorna eller står i en rulltrappa. Om vi jämför med Stockholm (denna etikettens högborg…) är vi allt riktigt bakom. Och visst är människor ohyfsade sett till dessa oskrivna regler som ännu inte existerar. Visst kan jag bli vansinnig när dubbeldäckarbarnvagnen med tillhörande föräldrapar tar upp den en meter breda trottoaren. Men att tillskriva detta beteende till lantlighet är väl ungefär lika kvalificerat som att förklara att kvinnor föredrar rött för att de plockade bär i skogen för tiotusen år sedan.

Själv har jag pendlat både mellan Lund-Malmö, Malmö-Köpenhamn och Malmö-Lund under ganska långa perioder i mitt liv. Det har definitivt inte varit något glädjeämne om vi säger så. Var enda litet fel som finns i boken har inträffat under de här resorna och det har varit uppenbart att Skånetrafiken vare sig har kapaciteten eller lusten att ta hand om regionens pendlare. Den ackumulerade frustration som man känner av vid Skånes perronger har inte med provinsiella beteenden att göra utan rätt och slätt att människor är irriterade till den punkt att de inte längre bryr sig. Omständigheterna brukar ta fram det värsta ur människor.

Detta i sin tur ursäktar ingenting. Det finns inga som helst orsaker till att vara ett själviskt litet monster vart du än rör dig. Men ohyfset har inget provinsiellt ursprung. Det bosätter sig i oss alla, hög som låg, bondtölp som storstadsråtta. Det hittar till och med vägen till krönikörer på Sydsvenskan.

 

Anaïs Nin – Incestens hus

Nu har äntligen nya ordkonst kommit ut och därmed också min recension av Anaïs Nins Incestens hus. Köp gärna ett ex om ni får möjlighet. Annars tänkte jag, eftersom att jag vet att det finns ett hängivet Nin-fan bland mina läsare, lägga ut texten här också för allmän beskådan. Ska dock tilläggas att när jag läser den här recensionen i efterhand undrar jag vad fan jag egentligen gjorde. Språket är verkligen vidrigt även om jag fortfarande tycker att kopplingen Nin och objektiv chans är fruktbar.

Incestens hus
Anaïs Nin
Övers: Helena Eriksson & Helena Fagertun
Sphinx bokförlag

Den som är intresserad av att läsa Anaïs Nin bör ha i åtanke att kopplingen mellan Nin och psykoanalysen är stark. Nin genomgick psykoterapi och upptäckte under denna begär och strömningar hos sig själv. Hon beskriver i sina dagböcker hur hon känner ett behov av att utforska sina upptäckter och ser dem som en del av att vara en fulltalig människa. Under samma tid skriver hon också sin prosadebut Incestens hus. Språket blir till medlet genom vilket hon förstår de nya dimensioner av liv och verklighet som uppenbaras för henne under terapisessionerna.

De tämligen nya relationer hon skapar med paret June och Henry Miller, där båda kom att bli avgörande för hennes författarskap och för hennes person, är också återkommande i verket, där June Miller, som i dagböckerna påminner mycket om bokens Sabina, integreras som en del av Nin själv och Henry Miller blir en kritisk motpol som läsare. Freud menar att vi i vår identifikations process söker efter upprepningar och dubbletter, en tanke som surrealisterna anammade. Nin skapar denna upprepning i sina karaktärer och låter dem spegla varandra. Språkets metaforiska lager, poetiken och symbolerna förstärker dubbelheten mellan verklighet och dröm och skapar en spänning mellan det undermedvetna jaget och verklighetens jag.

Surrealisten André Breton var även han influerad av psykoanalysen och såg på skapandet som ett uttryck för objektiv chans. Subjektet, konstnären, plockar upp ett intryck från den verkliga världen och internaliserar den i sitt sinne. I brytningspunkten mellan dessa två världar uppstår objektiv chans. Ett tillstånd i vilket världen ses genom tecken och konstnärens undermedvetna finns integrerat i världen på ett sätt som gör det möjligt att utforska genom konstnärliga uttryck.  Och jag kan inte undgå att tänka att detta tänkesätt återkommer i Anaïs Nins symboltyngda Incestens Hus.

Som alltid hos Nin, undantaget hennes erotiska noveller, ligger fokus på jaget som skapas och omformas. Ett sökande som börjar i ett prenatalt stadium omslutet av vatten. Utkastad och i längtan söker jaget  en identitet och finner det  i världen, i Sabina:

”Jag var olik alla män, och mig själv. Men i dig ser jag den del av mig som är du. Jag känner dig inom mig; jag känner hur min egen röst blir djupare, som om jag insöp dig och varje tråd av likhet lötts ihop och man inte längre kan se skarven.”

Jaget är sinnebilden, legenden, Sabina är kvinnan i världen vars ansiktes skönhet är känt av alla män. Dessa möts och enas, skapar en identitet och ett tecken för jaget och dess begär.

Som roman är Incestens hus svåråtkomlig och skiljer sig mot Nins mer direkta erotik. De tydliga influenserna av psykoanalys känns hopplöst tidsbundna och romanen funkar inte riktigt i en modern kontext. Som tidsdokument och poesi finns det dock mer att hämta. Nin har ett livfullt och karismatiskt språk, inte helt olikt den brokad som Henry Miller utmålade det som. Djupen finns där och för att riktigt kunna ta åt sig Nins prosa tycker jag att det enda rätta är att försöka gå en omväg kring den psykoanalytiska bördan. Något som Helen Fagertun delvis gör i sitt intressanta efterord. Mer problem har jag med Helen Erikssons livmodersreferneser som för tankarna till Julia Kristeva.

Att Sphinx bokförlag ger ut denna bok av Nin tycker jag är mycket lämpligt. Det är en intressant och imponerande samling och jag ser fram emot den kommande utgivningen. Speciellt den tidigare omnämnde Breton eftersom att jag tror att läsningen av hans surrealistiska manifest ytterligare kan fördjupa läsningen av Incestens hus.

Gendertrouble

Oj vad det finns mycket att skriva om idag! Vansinnigt roligt alltså! Först ut de här tokerierna: har någon av er läst den här artikeln i The Local om det svenska paret som avhåller sig från att avslöja sitt barns könsidentitet för omgivningen. Om inte läs den och läs sedan ”original” artikeln från Svd här.

Efter allt detta läsande ska jag nu komma till mina poänger. För det första måste jag säga att det är vansinnigt irriterande hur The Local har vinklat sin artikel och dessutom kommer med totala felaktigheter i sin artikel. Framför allt att de framför att föräldrarna mörkar det fysiska könet för barnet i fråga och genom de intervjuade framför att barnet kan ta skada av det föräldrarna gör emot barnet genom att dölja dess kön för det. Liknelser dras mellan en pojke vars penis blivit avskuren (!) genom en omskärelse som sedan uppfostrats till flicka. Men det finns alltså inga likheter mellan det här fallet och den penislösa pojkflickan. Detta barn har ett kön som det själv får förhålla sig till utan omgivningens fördomar om det och föräldrarna uttrycker även att om barnet skulle utveckla en übermacho eller ultrafemenin identitet så kvittar det dem, poängen är att hen ska få välja.

Det föräldrarna vill är att undanhålla barnets kön för omgivningen. Så att barnet, och för den delen föräldrarna, slipper är att utsättas för omgivningens stereotypa uppfattning om genus. Om detta kommer innebära att hen blir en friare människa rent generellt vågar jag inte uttala mig om, men rent könsnormativt lär hen undvika ett par genusfällor som omtänksamma människor lägger ut.

Det andra som stör mig är att människor inte på något sätt är källkritiska. Nu kanske det inte kan krävas av bloggare och de som kommenterar att de letar upp ursprunget till en artikel, men att Bloggkommentatorerna, som jag i vanliga fall tycker håller hög standard, inte verkar ha läst artikeln i Svd (som länkas i den amerikanska artikeln) förvånar mig. Speciellt då jag läser kommentarerna som helt baseras på detta ”missförstånd” om som The Locals journalist Lydia Parafianowicz gör sig skyldig till i sin artikel. Speciellt när det handlar om ett sådant kontroversiellt ämne som kön och barn tycker jag att det är schysst för de omskrivna att allt material kollas upp.

Själv vet jag inte om jag tror på tanken som sådan. Jag är fullt övertygad om att det kommer innebära en skillnad för barnet men det förändrar ingenting i stort. Dock tror jag inte heller att det är föräldrarnas ansats. De vill bara göra det som de tror är bäst för sitt barn: nämligen att låta det växa upp fritt från könsnormativa kommentarer från omgivningen.

Sexkampanjer, rätt och fel och annat smått och gott

Fi har startat en sexkampanj, det kanske ni har sett? Det finns en lite tattig reklamfilm och massa grattis publicitet att hämta genom att basunera ut att feminister har bättre sex, allt enligt en studie utförd av Laurie Rudman och Julie Phelan från Rutgers University i USA. Detta har satt igång en lite mindre diskussionsvåg där Elin Grelsson i Expressen anklagar Fi för att ”skapa(r) ännu mer skuldkänslor och krav kring att vara bra i sängen och ha bra sex.”.

När jag läser igenom Grelssons artikel blir jag ganska förvånad. För jag har själv svårt att se hur Fi:s kampanj så grovt går att misstolka. Ja, jag kan hålla med om att kampanjfilmen är bedrövligt hetronormativ, nästan plågsam att titta på, en studie i orgasmer a lá Sex and the city. Men resten av kampanjen som går ut på att ”feminister har bättre sex” har jag svårt att tvinga ner i Grelssons trånga fodral. För om jag har förstått henne rätt så bygger Fi upp en idealbild av hur sex bör vara ur ett feministiskt perspektiv. Något som hon grundar på genom en debattartikel av Gudrun Schyman på Newsmill och infotexten om kampanjen på Facebook.

Låt oss börja med infotexten citerad nedan:

”Feminister, både killar och tjejer, är alla vi som ser att det finns orättvisor mellan könen i vårt samhälle. Från styrelsemötet till sänghalmen. Det här är något vi tycker bör förändras. Svårare än så är det inte!
Alla dammiga gamla normer om könsroller och tjejer är si, killar är så, bär vi med oss till sängen. Ett förhållande som är jämställt, och kritiskt till den ordning som råder, blir ett öppnare och skönare förhållande. Ett sånt förhållande genererar mer och bättre sex!
Det finns inget jämställt sätt att ligga på – det handlar om att själv välja hur man vill ha sex.”*

Så som jag förstår det här citatet så stipulerar det:
1, vilka som här refereras till som feminister.
2, att det finns normativa strukturer som påverkar vårt sexliv.
3, om parterna inom ett förhållande kan resonera och förhålla sig kritiska till dessa normer så borgar det för större öppenhet kring sex.
4, att det finns ingen specifik typ av sex som är jämställt

Sammantaget så skulle jag säga att budskapet är att vi genom att förhålla oss kritiska mot könsroller också får möjlighet att friare förhålla oss till vår sexualitet. I mina ögon utgör det inte någon form utav skuld- och skambeläggande av sexuella prefernser utan en uppmaning till att reflektera över sin sexualitet och dess vilkor och därmed uppleva större sexuell tillfredsställelse.

För att gå vidare till Schymans inlägg på Newsmill skriver hon (appropå den psykologiserande trenden att ”var man är sin egen lyckas smed”):

”Lycka kräver reservationslösa relationer. Relationer fria från förtryck, makt och ägande. Sällan är det så tydligt som i en kärleksrelation. Så fort makt och ägande blandas in, vilket är det gängse med den könsmaktsordning som är plattform i alla våra samhällen, minskar möjligheten och förmågan att älska reservationslöst.”

Återigen så tycker jag att budskapet är frihet. Det enda kravet som lyfts fram är kravet om reservationslöshet; att ha möjligheten bli älskad utan att tvingas vara på det ena eller andra sättet. Återigen ligger budskapet långt ifrån det Som Grelsson läser in i Fi:s kampanj. När hon skriver:

”I Feministiskt initiativs värld verkar sex vara liktydigt med jämställda, heterosexuella par som har rättvist och icke-maktutövande sex med varandra.”

blir det en grov förenkling och tolkning av kampanjen. Framförallt i förståelsen av makt. Den makt som åsyftas är en strukturell makt, inte BDSM-lekar i sovrummet. Det är också svårt att förstå vad Grelsson menar med jämtällt och rättvist i artikeln, men jag får intrycket av att hon menar att det är mätbart. Vilket är konstigt då ingenting tyder på att kampanjen har den typ av agenda eller ideologi. Det handlar inte om att kravbelägga individer utan snarare om att lyfta fram att människor genom att adopterar ett feministiskt förhållningssätt (läs kritiskt) till normativa föreställningar om sexualitet kan uppleva större frihet.

Själva studien som sådan har undersökt om de stereotypa föreställningar som finns kring feminister (att de är solo, lesbiska, sexuellt oattraktiva i förhållande till icke-feminister) stämmer. Forskarna kom fram till att dessa fördomar är ogrundade. De konstaterade snarare att feminister oftast är nöjdare i sina relationer, orsaken till detta framkommer dock inte i artikeln.  Det är därför svårt att se just denna artikel om studien som något annat än ett konstaterande, utan några idealistiska komplikationer.

Jag förstår jag inte Grelssons invändningar, någon klokare får gärna upplysa mig om jag har missförståt. Dock är jag helt med henne i hennes känga mot den hetrosexualitet som florerar i kampanjen, inte snyggt för ett intersektionellt parti som Fi.

*Det kan mycket väl vara så att info-texten ändrats efter Grelssons text. Det vet jag faktiskt inte.

Sex på Aschberg

Mycket sex just nu och det gillar vi. Tittade på Aschbergs program om nätsex med Hanna Fridén, moraltanten EvaEmma Andersson, Felix Köning och kristdemokraten Rolf Åbjörnsson. Aktiv retorik från de som är för och en ganska tam comeback från de som var emot, nätsexet alltså.

Det vore fel att kalla detta en diskussion om nätsex för det var det verkligen inte. Även om Fridén och Köning höll sig till ämnet var det klart att kvällens  största konflikten stod mellan om det är okej med sex utanför relationer eller inte. De som var emot nätsexet ansåg att sex utanför äktenskap/relationer är något som oundvikligen leder till gråt, tandagnisslan, oönskade graviditeter och trasiga liv. Det enda sexet som är tryggt och fint är det mellan två personer över 18-år som har en bestående relation. Allt annat är perverterat om jag förstår argumentationen rätt.

Självklart är det omöjligt för EvaEmma Andersson och Rolf Åbjörnsson att förhålla sig positiva till nätsex: det är smutsigt. Vad jag däremot har svårt att förstå är varför de väljer att retirera till förakt för andra människor när de första argumenten vederläggs av Fridén och Köning. Jag väntade nästan på att Djävulen och Gud skulle göra entré mot slutet, för rationellt är det inte att börja utmåla alla som söker relationer på internet som samhällsfrånvända nördar eller diskvalificera alla dem som någon gång träffat en partner på internet.

Jag upplever det som en backlash. Trots att jag har mina invändningar mot den sexuella revolutionen så anser jag fortfarande att det är så att människor ska ha friheten att fritt utforma sin sexualitet, så länge denna inte skadar någon annan. Detta gäller både för barn och för vuxna. Samtidigt är det självklart de vuxnas ansvar att se till att detta sker på ett riskfritt sätt. Men förbud leder i det här fallet väldigt sällan till något positivt. Den typ av retorik som Andersson och Åbjörnsson använder sig av, som skam- och skuldbelägger, är inget annat än förtryckande och demagogisk. Härnäst kommer jag väl få höra att AIDS är ett straff från Gud. Jag betackar mig.

Nej tack, kvinnohatare

Igår läste jag en text ur Slitz som gjorde mig upprörd och förbannad. Jag tänker inte länka till texten eller personen i fråga för jag vill inte ge honom tillfredsttällelsen av att uppröra. Kort och gott handlade texten om hur man raggade feminister, så kallade manshatare, och hur de sedan njöt av sadomachokistiskt sex. Att ligga med en feminist var att få the time of your life, ett riktigt praktligg att karva in i sängkarmen.

Jag tänker inte här orera över hur fel jag tycker att han har, att det faktiskt inte är så att feminister är rigida manshatare. För varför ska jag behöva bevisa att feminister älskar män? Sedan när blev det relevant? Feminister i allmänhet, och jag i synnerhet, bryr sig ganska lite om enskilda manspersoner. Utifrån en uppfattning om generella maktstrukturer finns det en poäng jag vill göra, precis som jag förutsätter att moderater och sossar har en poäng med sina ideologiska uttalanden, även om den mer än sällan går mig förbi.

Vad jag däremot tänker skriva om det är kvinnohatarna. De som föredrar ett homogent sällskap där statusmarkörerna handlar om villebråd. Det är en kultur där män älskar män, identifierar sig med män och söker nära relationer med män. Som aldrig är specillt intresserade av kvinnor i sig utan snarare om att skryta inför sina manliga kompisar om vad de har gjort med kvinnorna. De som talar om ett hack i sängkarmen, skalper att samla.

Att män umågs med män är inget problem. Det som är ett problem är när deras kvinnosyn går så pass mycket över styr att kvinnor inte är något annat än utbytbart gods med specifika uppsättningar attribut som ger genklang i gruppen. Då det enda kvinnor är är ett bra eller dåligt ligg.

Nu vägrar jag att tro på den här nidbilden. Men det är inte en nidbild jag har skapat, eller som feminister har skapat, utan det är männen själva och deras pr-kanaler som vägrar släppa taget kring mannen utan hjärna vars högsta mål i livet är analsex och trekanter med tvillingar. Det är en självbild kommen ur förakt; jag vet bara inte vilka ni föraktar mest, kvinnorna eller er själva.

Hat föder hat Malou von Sievers

Det finns en bloggerska som heter Kissie, du kanske har läst om hennes framfart på nätet och märkt medias facsination för hennes person. Nu senast ägnade Malou von Sivers dryga 10 minuter åt att nagelfara näthatet och framför allt Alexandra ”Kissie” Nilsson i sitt program Efter tio. Ett program som Kissie själv valde att inte delta i, trots inbjudan. Och det är synd.

För det är anmärkningsvärt att en diskussion som handlar om etiska gränser på nätet känns så oerhört befriad från de samma. von Sivers poängterar i en punkt av programmet att människor som inte är närvarande inte heller ska behöva bli anklagade för saker de inte kan svara på. En lovvärd inställning. Men det gäller tydligen inte uppkäftiga tonårsbloggare som struntar i att dyka upp i von Sivers program.

Den som läst Alexandra Nilssons blogg kan inte undgå att den är elak, barnslig, löjligt provokativ och på många sätt desperat. Att konstatera det är att skjuta i öppet mål. Det gör också Kissies blogg och hennes person så oerhört tacksamma att angripa. Ingen kommer att protestera. Kissie är ond och alla som inte är som Kissie är goda. Det osar av moralisk självrättfärdighet.

Förlorad är frågan som Hanna Arendt för mycket länge sedan väckte om ondskans banalitet. Vad har gjort att det är så lätt för så många att vara elaka, hotfulla och vidriga på nätet? I den offentliga debatten har det alltid funnits vägar att vara elak, att smutskasta eller på andra sätt förminska sin motståndare. Kutym har varit att så länge du är välformulerad, rolig och vass är det inget större problem att kalla någon dum eller talanglös. Det går till och med att skratta åt. Så kom en dag bröderna Schulman och började dra saker till sin spets. Med en viss elegans kan tilläggas. De växlade mellan det accepterade och det rakt ut plumpa och trots debacel fick de sitt rum i offentligheten. För att de trots allt var vuxna män som som angrep andra vuxna. Ibland var de till och med riktigt roliga.

Nu har en ny generation stigit fram, utan större tålamod eller intresse av vad som är god ton. De har skrattat åt människor som gör bort sig i TV (Hjälp jag är med i en japansk TV-show, Wipeout, 75% av programmen på MTV), de har sett människor bli kända för att de super och käftar emot och de har internet. Monkey see, monkey do. Men det är inte roligt längre, eller hur? Vad kan då vara lättare än att skylla på någon annan så att man själv slipper ta på sig ansvaret.